Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
ningen och rusat in i parken till höger.
Ett ögonblick stod grindmannen mållös
öfver denna fräckhet midt på ljusa
dagen, därpå fattade han sig och utan att
tänka hvarken på mössan eller
entrékorset satte han efter galningen. Bägge
försvunno sekundsnabbt.
Jag föll ned, ty i momentets
upphetsning hade jag halft rest mig. Nu
sökte ögat först rutan, men den var
alltjämt tom, och sedan såg jag i
spegeln. — HKunde det vara möjligt att
uppträdet fått passera obemärkt? Nej,
jag såg en flock dagdrifvare på
trottoaren med sträckta halsar och halföppna
munnar begapa scenen. Jag tror dock
icke en af åskådarna sett tillräckligt
mycket för att ana allvaret bakom det
snabba intermezzot, ty de flesta flinade
idiotiske och en poliskonstapel som
oförmodadt framträdde skingrade snart
skaran. Endast de två gatpojkarna höllo
sig kvar i närheten af lindstammen.
Jag tänkte efter. Min slocknade
cigarr hade fallit ned på golfvet, men
jag brydde mig icke om att rekvirera
en ny. Jag hade ingen lust att röka.
”Herre Gud,” sade jag i tankarna
till mig själf, ”hvad angår detta dig?
Du har ju sett så mycket både här och
där och har för resten nog att tänka
på för egen del! Chacun sa vie! Låt
dig nöja med hvad en skyltspegel visat
och betänk att sådant inträffar i alla
stora städer.” ’
Jag konstruerade ihop en novell. —
Den blef så enkel.
Då jag ett ögonblick böjt mig ned
för att se bättre hade jag iakttagit en
hvalfbågsskylt af trä öfver ingången.
På den stod i blått och guld :
Olympiagarten.
Nåväl. Detta var alltså
förlustelsestället Olympiagarten. Det ägdes af
HENNING BERGER
den gråskäggiga automobilmannen —
direktör var väl hans lägsta titel. Inne
i hans kontorshål satt en liten
skrifmaskinsfröken, en bokförerska, en liten
blek proletärdotter. Naturligtvis var
direktören gift — ja naturligtvis. Och
med den rätt som tillkommer den
sortens arbetsgifvare tog han henne...
Hur enkelt — jag såg ju de blixtrande
ringarna på hennes små fingrar. Men
hon hade en annan kär — en
ungdomskamrat från bakgården. Hvad
kunde han vara? Ja, låt oss säga
butiksbiträde i ett stort modernt varukompani.
— Misstanke och upptäckt, förtviflan.
Tyvärr också från chefens sida.
Katastrof. —
Mycket enkelt och vanligt.
”Bah!” sade jag.
På nytt såg jag ned mot järnstaketet.
Allt var öde. Solen hade redan hunnit
minska pölarna och torka sanden, som
grånade i stora fläckar, lämnande det
bruna i skuggan. Jag blef sentimentalt
filosofisk.
”Så är det, ” mumlade jag, ”lifvet
— det rika, växlande, stora, lilla
lifvet ... En liten händelse sker — det
är ej mer värdt och visar icke större
spår än ett lopphopp. — Jag sökte
efter ett bibelcitat, något om att solen
skiner — öfver onda och goda — att
möda och ve är vår lott, och så vidare,
men fann ej annat än att allt kött är
hö. — Allt ser ut som förut, tänkte jag,
som för en kvart sen...
Något om mig själf föresväfvade
mig också dunkelt. — I främmande
land — på resande fot — en vandrare
.-.. Ack ja!
Men hur det nu än var — jag kunde
icke lösslita tanke och blick från det
lilla murhuset. Hvad försiggick
därinne? Det var något oroande i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
