Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDET
ibland oss. Herren Jesus’ uttröskade
agnar blåsas äfven till vår mark, men
vi skola nedergöra dem, älskeliga
vänner. Si, därtill ha vi ordet. Detta,
ordet säger jag, kan förtrampa, och
en sådan som Jonas är som de
uschlaste agnar.”
Den af gummorna, som är mest
skriftlärd, knyter silkesschaletten bättre
om halsen, ödmjukt glad öfver dess
frasande och infaller:
”Ja, ja, både han och hustrun och
rackarungarna är vår nästa, förstås,
som det står skrefvet, men ’skjortan
är fäll närmare än tröjan’, och nu har
jag gjort så mycket jag kan för de
människorna. En liter salt minst ha
de fått och sur mjölk och Nya
testamentet. Gud ske pris, jag har intet
att förebrå mig.”
Två par händer sträckas hjärtligt
emot henne, och Per Olsson för åter
ordet :
”Något att förebrå oss! Det ha
inte vi, Lotta Lejon, det ha inte vi,
som träget arbeta i vår Herres
vingård. — Men si potäterna, som han
snattade, ska jag allt ha igen på den
yttersta dagen, då jag går öpp te
lammets tron i skinade hvita kläder, och
han, Jonas...”
Gummorna sucka så djupt som
släppte de mot sin vilja ned stackars
Jonas i en bottenlös brunn. Det är
märkligt, hvad Per Olsson är för en
man, så ”betudande” i alla stycken.
Villa har han byggt, och hvar sommar
får han troende hyresgäster, och det
ska då vara en ren otur, om de bara
lämna Zionstoner och Svenska
Morgonbladet efter sig. För det mesta är
där både skodon och kläder, som Per
Olsson låter snygga upp och skicka
till hednamissionen.
445
Medan de tre väckta stå där
innerligt förenade, komma syndens barn
sjungande från skogen, först Jonas med
en korg grankottar, så hustrun med
spånor och kvistar, sist barnen med
händerna fulla af blommor. De se
hjärtans glada ut och rösterna klinga
upp mot den solfyllda luften. När de
varsna gruppen i backen, bli de
moltysta, och hustrun tänker genast på,
att vindfället hon bär, är från Per
Olssons skogsdunge. Hon ser skyggt
åt sidan. En hälsning skulle visst inte
bli besvarad. Jonas krymper ihop.
Han har blifvit så tuktad af ödet, att
han nästan alltid fryser af rädsla.
Barnen önska, att de i stället hade
grankottarna. Då skulle det hvina om
öronen på tjocke Per. Och så fort in
i buskarna och bräka. Han finge allt
gno för att få fatt i dem.
Men Per Olsson tar ett steg emot
dem, står som en bom öfver vägen och
talar om deras eviga förtappelse. Hela
tiden pekar han stadigt på hustruns
risknippa. Hvad ha de understått sig,
hvad? — Och detta på den heliga
hvilodagen. Herrens vrede skulle
komma öfver dem som ett tveeggadt
svärd, ljungande af hämnd.
Gummorna grepo, rörda af en
sådan vältalighet, till näsdukarna. Det
var så rätt, att han gaf på dem. De
kunde gärna fått för kaffet och sockret
och saltet och mjölet på samma gång.
Plötsligt tvärtystnar Per Olsson
utan att gummorna förstå orsaken.
De lyfta blickarna. Hvad vill detta
säga? De spänna upp ögonen och
flytta sig ett steg närmare Per.
Lotta Lejons breda näsa med de
bägarformade näsborrarna tyckes nosa
sig fram öfver Per Olsson. Nyss såg
hon ju tydligt hans mun med de tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
