Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 MARI
vida värre var, utan att låta Tyskland
— som hade viktiga intressen att
bevaka — få ett ord med i laget.
Dylikt kunde gifvetvis inte få
passera opåtaldt. I mars 1905 landsteg
kejsar Vilhelm i Tanger. Sultan Abdel
Asiz fann helt plötsligt, att han inte var
helt prisgifven åt rentierrepublikens
godtycke, och han fordrade att frågan
om hans lands ställning skulle
behandlas på en konferens, där flertalet
af de europeiska staterna skulle äga
säte och stämma. Inför detta
schackdrag af den pansrade näfven tappade
Frankrike för ögonblicket hufvudet och
lät sin utrikesminister Delcassé, sorm
varit de imperialistiska planernas
främste talman, afgå.
”Ledda af önskan att ordning, fred
och välstånd må härska i Marocko och
öfvertygade därom, att detta
eftersträfvansvärda mål endast kan uppnås
förmedelst införande af reformer på den
tredubbla grundvalen af Hans
Majestät Sultanens Suveränitet och
oafhängighet, Hans staters integritet samt
ekonomisk frihet med full likställighet
för alla”, såsom det heter i ingressen
till Algeciraskonferensens generalakt,
framgår det emellertid af dess innehåll,
att de befullmäktigade — där
Tyskland företräddes genom gamle
Radowitz, ambassadör hos Sa Majesté
Catholique (Spanien), samt genom
Tattenbach, minister hos Sa Majesté
TréesFidéle (Portugal), — mindre
påverkades af omsorgen om att aflägsna
anledningarna till det gamla sultanatets
mångahanda inre oroligheter än att
säkerställa den från Europa inträngande
praktiska — företagsamheten. =:Sultan
Abdel Asiz sade också rent ut, att
genom Algecirasbeslutet hade makhzen
faktiskt beröfvats all prestige.
MIHI
Det var som sagdt hufvudsakligen
den europeiska företagsamheten,
banksyndikaten, industrien, köpmännen,
som de Algeciraskonfererade tänkte på
då de förbjödo insmuggling af vapen,
upprättade en statsbank o. s. v. Och
man får väl inte heller af modern
ekonomipolitik begära några sentimentala
bevekelsegrunder, gående ut på att i
oförändradt skick bibehålla detta gamla
fallfärdiga sultanat såsom en trogen
bild af flydda tiders blodiga barbari och
färggranna äfventyrsstämning.
För egen del tror jag inte att
Marocko, liksom inte heller något annat
aäf Islams välden, kommer att röna
någon verklig d. v. s. inre påverkan
af mötet med oss. Ingen muselman
kan blifva kristen annat än på sin höjd
nominellt, och äfven detta förbluffande
sällan. Men — frånsedt den
oomtvistliga profit som står att vinna därnere
-— kunde Europa inte tillåta den gamla
barbareskstaten att fortgå på de
syndiga vägar den af ålder beträdt. Att
med glödgadt järn bränna ut ögonen
på tjufvar, att kapa af hand och fot på
rebeller, att krossa sönder kvinnor
mellan träblock — såsom Mulai Hafid i
nådens år 1910 lät ske med en hustru
till själfva guvernören i Fez, el Hadj
Ben-Aissa Ben-Hammo — detta går
knappast i längden för sig i ett rike,
vid hvilket man lätteligen kan snudda
med en 35-centimetersprojektil från
Europas sydligaste udde. Vår
inblandning i deras angelägenheter var efter
allt oundgänglig, och man får väl trösta
sig med, att de öfvergrepp som från
vår sida skett äro att betrakta såsom en
vedergällning för deras många
försyndelser.
Det bjärtast framträdande draget i
makhzens statsskick är nämligen dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
