Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
sig jag-hymnerna likt hvita,
halfslutna, aftonskuggade liljor. Ja,
Vilhelm Ekelund blef det förunnadt att
1 sina bästa stunder bruka ett ämne,
som visserligen måste importeras
söderifrån, men som står så utmärkt
1 vår mjuka luft: den pariska
marmorn. Det vore synd att flytta
diklerna ut ur deras egen eller ur bokens
dager, skalden har själf ofta både
direkt och indirekt begärt att få
skärskådas som helhet. Jag kan blott ej
neka mig att som ett program
aftrycka slutsången i Elegier.
>För ingen diktar jag. För ingen brinner,
I, mina verg, er dunkla lågas sus!
I ljufva stunden inget ögas ljus
för tanken, inget hjärtas mål jag finner.
Dock kanske, kanske kom det att ibland,
när det i själen brast af länge stumma
och frusna toners flod likt vårregn ljumma,
min tanke sökt mot stängda himlars rand.
O, fjärran ende, som när jag ej finnes
och ej min sång, ej ens min graf mer minnes,
skall lyssna djupt förlorad till min röst:
o vet, till dig var alla dessa sånger!
O vet, till dig jag sorgsen många gånger
i kvällen kom att gråta vid ditt bröst.»
Efter Ekelunds skede kom tämligen
oförmedladt Anders Österlings.
I sina första diktsamlingar förrådde
den senare också sin släktskap med
den förre. Preludier var
hymnpoesi, lika eller ännu mera enbart
formell som och än Ekelunds. Men det
var personligt herravälde öfver
formen och en fylligare prakt i rytm och
ordval. Sedan dess har Österling
genomlupit en rad utvecklingsfaser, som
än närmat honom till engelska
förebilder (Sjöskolan och Keats), än ställt
honom i förhållande till Bååth och
Ola Hansson. Äfven naturellen,
män
K. G. OSSIAN-NILSSON
niskan har flere gånger skiftat
utseende, men det för alla lynnen och
tider gemensamma ansiktet har
präglat sig i vår erinring som det mest
harmoniska, minst härjade bland
mera betydande skånska skalders.
Enslingsdriften och melankolien voro
hos Österling mera tillfälliga, ej som
hos Ekelund grundläggande drag.
Numera vänder han en helt
vänskaplig uppsyn mot samtiden, och
durtonen klingar såsom fullt hans egen.
Österling har ingenting brustet
eller lidelsefullt i sin fysionomi, han
låter världen ha sin gång, allt medan
han betraktar den och råkar i
förtjusning än öfver ett rågax, än en
himmelsskiftning, än ett kapell i en
stor
stad, än en gammal skånsk gård.
Hans patos var från början
formelltkonstnärligt, hans ställning till lifvet
privatmannens, den artistiske
lediggångarens. Men just det vaga och
abstrakta särskildt i hans äldre poesi
har vunnit åt honom delvis samma
publik, som Ekelund samlar kring sig.
Man kunde förmoda, att medan
Ekelund eröfrat de unga männen af
antydd kategori, så Österling de unga
damerna.
På senare tider — och Österling
är ju ännu helt ung — har han fått
en alltmera positiv lifskärlek, som i
dikt kan få förtjusande, stundom
verkligt praktfulla uttryck. En dikt som
den om Linn é tillhör inte blott hans
allra vackraste, men intar bland
skånska genre- och landskapsbilder ett
gifvet hedersrum. Regnresan är
ett ordmåleri af beundransvärd
virtuositet. Detta gäller i än högre grad
om Drömresan (Blommande
träd), hvars behandling af rytmen
synes mig fullkomlig. I sina bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
