Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÄNSKA
Quidam Quidamsson, Harald
Johnson, Theodor
Tufvesson, Per Gummesson, Emil
Schiött, Yngve von
Schmidten ha alla gifvit ymniga och
själfulla bidrag till slättlyriken — ett par
af dem idka äfven novellistik. Yn
gve von Schmidten torde som
konsthistoriker af facket ha vidgat
och fördjupat den personliga kultur,
han har gemensam med nästan alla
Skånepoeter.
Jag gör visst inga anspråk på
fullständighet, men anser mig inte böra
förbigå en skald, som, fastän ej född
skåning, i åtskilliga år betraktades
som Lundabo, D:r Fredrik
Vetterlund. Hans känsliga och
aristokratiska lyrik har i alla händelser
sydländska anor, och hans förstående
uppfattning af så skånska företeelser
som Falstaff Fakir skall i Skåne
aldrig förgätas. Tillfällig Lundabo är
ju också den praktkäre och fulländade
Värmlandsskalden Sigurd Agrell.
Skåne lär till sin fysiska
beskaffenhet — i alla händelser från
polcirkeln betraktadt — vara ett nästan
tropiskt land. Det torde vara så äfven
1 andligt hänseende. Att inom den
korta tidrymden af trettio år trolla
fram tjogtals med skalder tillhör ett
synnerligen fruktbart klimat. Det är
klart, att en viss skolmässighet gjort
sig gällande, och att ej på långt när
alla konstnärliga idkare af versen
också fått uttryck för en själfständig
och egendomlig personlighet. De
slättbilder de förste och störste nyskapade
såsom speglingar af sina »états
d’åme», ha så småningom och hos
ringare andar bleknat till nötta
klichéer — af stämningspoesi kan bli
stämningsmakeri, bli handtverk och
SKALDER 597
till sist äfven geschäft. Men det är
mycket nog att kunna peka på en
så bred och jämn poetisk och
språklig kultur och att därjämte kunna
uppräkna en hel rad starka och tydliga
diktartyper.
Dessa diktares liksom hela den
skånska diktkulturens egendomlighet
bekräftas bäst genom det mottagande,
Skånedikten fått i Upp-Sverge. Medan
OlaHansson-—låt vara som
prosa
tör — en tid gjorde sitt segertåg
genom Europa, där nämndes vid sidan
om Strindberg och öfversattes till alla
språk — till engelskan af själfva
George Egerton — förblef han och är
väl den dag i dag så godt som okänd
1 det egentliga Upp-Sverge. Han hade
till och med svårt att få förlag och
måste gå till Norge, Danmark och
-Tyskland för att få sina böcker
tryckta. En köldbarriär mötte hvarje
hans försök att framtränga norrut, och
vårt nittiotal höjde tämligen
öfverflödigt sin klubba mot
»gråväderspoeten». Bååth gick det lyckligare,
han var också mindre agressiv; men
man envisas än 1i dessa yttersta dagar
att misskänna hans fullt medvetna
metriska säregenheter. Ekelund
äger en hänförd fåtalspublik, Ö s t e
rling har, såsom smidigare och i viss
mening mindre provinsiell, hunnit
längre, men Kleen, Levart,
Möller m. fl. äro väl som lyriker där
nordpå ingenting annat än namn.
Betecknande är också, att medan
exempelvis Kle e n tillhör det svenska
tungomålets mest melodiska
versbehandlare, och medan många af hans
dikter ha folkvisekaraktär, ja, medan
Österling och andra faktiskt redan
fått tonsättare, så har, mig veterligt,
den dag i dag är, aldrig ett skånskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
