Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOCKHERRSKAPET
Helle, gamle Otto Helle, är död —
så, hast Du mir gesehen, lefver
gumman upp igen? Ja, gumman — nej,
hon blir sig alldeles lik, som förr i
tiden! Rödblommig och hullig och rak
i rygg. Och klok, lika klok som din
fru eller min. Och detta först, se’n
hon blef änka?”
Linde ansåg sig böra förklara det:
”Inte ondt om Otto — men nog
tror jag, att han pjåskade med henne
alldeles för mycket. Det ligger allt i
släkten, det. Skål!”
Dagbart klingade och nickade. Men
så tillade han:
”Fast jag får säga, att unge
grosshandlaren sköter sig otadligt. Se, det
är också besynnerligt, goda hufvuden,
köpmanshufvuden — arf efter
gubben.”
Linde spottade:
”Fan så mycket annat också! Alla
Hellar äro melankoliker.”
Dagbart log:
”Ja, ja. Utom äldste son. Han
som är Dborta.”
”Visserligen,” — afbröt = doktorn,
”men så var han då den konstigaste
af dem allesamman, på sitt vis. Nå,
en karl, i alla fall. — Den här Konrad
är ju ett barn.”
— Det var som när han i gossåren,
försenad och med olästa läxor sprang
till skolan, eller senare under
teknikertiden som verkstadselev hörde
signalpipan blåsa in, och han hade hela
långgatan kvar till fabriken. — Det skalf
i hans vador, det sög som andnöd i
bröstet — och midt i sin vilda fart
mindes han en mängd olika morgnar,
då staden sof och kvarnen på högsta
603
backen stod spöklikt mörk mot österns
gryningsbrand. Det var den riktiga
gamla barndomsångesten, som rusat
upp ur hjärtevrån — inför detta
förfärliga, som hotade, men som inte fick
hända.
— Rocken fladdrade oknäppt, han
hade nätt och jämnt fått den på; hans
långa figur ilade krökt framåt. Om
någon sett honom, skulle man tagit
honom för en dåre. Men gatorna sträckte
sig öde, tomma ; husraderna sofvo med
skumma rutor under blådunkel
vinternatt. — Konrad höll andan ibland,
fastän utan att stanna: han tyckte sig
nära att flämta ut sitt eget lif. — — —
Så doft hafvet tonade; som hade det
glidit undan sina strandbräddar, och
brusade nu sig själft till ro långt
fjärran, i djupet af en underjordisk
jättekällat — — HKonrad hörde det, men
genom denna tystnadens andning skar
ännu i hans öron ett skri, ett nödrop
af en het, gäll stämma, som han
älskade. Den jagade honom nu som en
för lifvet flyende. De barvintertorra,
frostgrå stengatorna liksom runno bort
under hans fötter, och — ändtligen dök
fram ett gammalt, gråmåladt trähus
med en rad knotiga oxelträd postande
framför. Det var prästgården, där
ringde han på portklockan. — Länge
fick han vänta. Han snyftade och svor,
utan att veta det. |
Förbi hans syn irrade bilderna som
i yrsel: Rachels vaxgula ansikte, den
svarta, ångestvidgade blicken, och detta
rika, mörka hår, detta nattliga hatf af
hår, som slungades af och an, af och
an på den hvita kudden. — Och den
gamla kvinnan, som skulle hjälpa, men
så litet kunde i detta fall, och doktor
Linde, som kanske kunde, men. — —
Gafveldörren öppnades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
