Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. 630
skade gårdar och en doft som gjorde
en alldeles yr i hufvudet och som jag
upptäckte kunde definieras i ord : det
luktade syndfritt. Just så är det! Och
samma doft kväller in på mig nu — du
gode Gud, hvad jag känner att jag
behöfver den!
Vidare: På trillans baksäte satt,
med en på resor fullständigt blaserad
kappsäck till moitite — en annan
tjänstgjorde i likhet med min till
fotapall — där satt — — Paul Corvin!
(Vrid dina händer, Monika, öfver
att vara några hundra mil härifrån.)
Där satt han emellertid och måste
lyssna till hvad min själ bjöd mig att
utbrista, och när jag kom till detta:
O, Paul, där ligger Monikas hem! Den
hvita gården därborta. Är det inte
förfärligt att hon inte är hemmal så
svarade han: Jag känner inte det. Jag
önskar henne mycket nöje där hon är
och många beundrare. Och han såg så
uppriktig ut, att jag nästan tror han
menade hvad han sade. Försök att
förlåta!
Vid Lisselbodarna mötte vi
Vretberg. Båda ekipagen stannade —
trots Pontus’ protester — och
socknens senaste angelägenheter
diskuterades. Jag fick veta att stridslågan i
Björnhyttan ändtligen lagt sig;
gumman Nord hade en dag tagit sin gubbe
med sig och vandrat in till stan till,
hvem tror du? Landshöfdingen! Denne
tog också på sig Salomos mantel, och
gjorde det med framgång. Gumman
Nord börjar alltid sin dramatiska
skildring af audiensen med hur hon
»skalf i kroppen när hon först fick si
han», och så slutar hon till sist med
detta öfverväldigande: »Ja, ni må tro
mig eller inte, men jag säger då det,
HILMA SÖDERBERG
att han var precis som en vanlig
människa.»
Så hade det ju lyst för Matilda Rå:
bom och Karl Erik — efter att hon
tjänat för honom på året lika länge
som Jakob sträfvade för sitt hjärtas
utvalda. I fjorton år har hon gått där
och släpat med många kvinnors
krafter, skött spis och väfstol och ladugård
och jordbruk. Jag bad Paul om
gcnast att skrifva fina bröllopsverser till
henne; till ett större värf har hans
skaldiska ande aldrig flugit!
Och lilla Gustava Sundgren har
lyckligen kommit fram till Kalifornien.
Äfven däröfver kunde något skrifvas.
Ty det är dock en slags historia att vara
elfva år, resa ensam som emigrant till
världens allra yttersta ända, där
afsluta färden med att samman med
några hundra andra emigranter — kan
du inte se hur trötta och smutsiga de
voro? — falla i sömn i ett
järnvägsskjul en tidig morgonstund, och så
uppletas af en äldre syster
(kaliforniserad sedan tio år), som gick och
undersökte rad efter rad af sofvande
för att slutligen stanna inför ett par
tjocka ben i klart blå- och rödrandiga
strumpor, som uppväckte
barndomsminnen. »De strumporna har mor
stickat,» tänkte Alma Sundgren. Och
så väckte hon sin lilla syster
Gustava, som hon icke sett sedan hon
var åtta månader gammal.
Vretberg berättade ännu mera och
afslutade mötet med den sedvanliga
förfrågan om jag ännu inte lyckats
skaffa mig någon fästman i
Stockholm. Och så blinkade han menande
åt baksätet, hvarpå jag inte kunde låta
bli att blinka igen. Så nu få vi se hvad
det blir.
Jaha, därefter voro vi snart hemma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
