Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666 UVA URSI
Papperet föll till marken. I hennes
hand hängde de mattröda rosorna på
långa stjälkar, tunga och undrande i
denna nya frostvärld.
”Så hastigt.”
”Ja.” Det hvita ansiktet frös till
och vändes upp mot den hvita
vintersolen.
”På mindre än två timmar.” Den
hvitas ögonlock slötos.
”Men hon led ju icke.”
”Hvem vet det.”
Mannens ögon sågo på det hvita
ansiktet som var vändt mot solen, och
hans arm flyttades upp kring hennes
axlar.
”Så blir det rödaste, friskaste i
lifvet kallt. På några timmar.” Ögonen
som alltid voro strålande sågo stora
och undrande rätt fram.
”Ja.” Mannens röst var låg. ”Och
ingen kan räkna sig till när. Eller
hvem.”
”Det är godt att man icke vet.”
”Ja,” svarade han, och stämman
nästan skalf.
Hon förde rosorna med båda
händer upp till sitt ansikte.
”Det var kanske icke så, men mig
föreföll det...” Hon tystnade. Det
hvita, underbara ansiktet var vändt
ned mot grafven, och hon fortsatte med
rösten låg af värme:
”Det var ... som hade hon gifvit
mig lif med sina hvita rosor och röda
kinder.” Hon såg ett ögonblick på
mannens ansikte som också var sänkt.
"Nu skulle det varit min tur . ..”
Hon afslöt icke meningen och
kastade sakta de tunga rosorna en och en
ut öfver snögrafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
