Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
ANDERS ÖSTERLING
] nästa täppa sitter hela dagen
en änkeman och öfvar på fiol,
och tveksamt mötas tonerna med slagen
af lärkor, lärkor gungande i sol.
Och glömd är staden, dess fabriker hvila,
dess skorstensskogar ej förmörka skyn,
allt är så skärt, med skuggorna i lila,
en vårlig dröm, en Utopia-syn.
Men dagen dör, och snart mot rosenljuset
står tragiskt svart fabrikernas kontur,
det kyler till...och mycket blir förfruset,
som likväl närts af majsol och natur.
Nu dämpas sorlet. Tystnad är fiolen,
och dödfull sitter bland sin täppas blom
en tröttnad speleman i aftonsolen
med ögat sorgset och buteljen tom.
Så stängas paradisets gröna grindar,
så tömmas hundra täppor till härnäst,
och genom skymningen af vägens lindar
går folket hemåt. Slut naturens fest.
Arbetaren går hemåt med sin kvinna,
och somnad sonen på sin arm han bär.
De vandra släpande. Tids nog de hinna
det svarta fängelse, som lifvet är.
Här börjar staden...deras hem. 1 nakna
kaserners skugga faller natten på...
och barnet börjar jämra sig och vakna...
Sten, sten är vägen...det blir tungt att gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
