Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
långt, nästan ändlöst — en slags
lyckans kungsväg. Kanske det är
luften som gör’et. Eller jag har passerat
någon märkesdiger ålderns milsten.
Alltnog:
Det var en gång... Magda, som
gripits af huslig verksamhetslusta,
hade försvunnit i väfkammaren, som
ligger i en liten sidobyggnad, fru
Ramsell var gången till arbetsfolket
med eftermiddagskaffekorgen, jag satt
ensam i min humle och hade för
säregenhetens skull en anteckningsbok i
knät och en blyerts i handen. Man
kunde ha trott att jag var inne i ett
af mitt yrkes arbetsmoment, men i
själfva verket hade jag nedskrifvit
följande: Erhållit per postanvisning 68
kr. 50 öre, utgörande ränta å lån, från
Justus Sundvallson. Jag beundrade
mitt verk, tyckte det såg ordentligt
och affärsmässigt ut. OÖch än mera
beundrade jag Justus.
Då hördes plötsligt steg.
Dels var jag inte nyfiken, och dels
hindrades jag af grönskan från att se.
Men när den kommande trädde på
första trappsteget, gick en ilning
genom mig — det var en så egendomlig
känsla att det intet tjänar till att
uppehålla sig vid den, du kan ändå inte
förstå — och jag såg. Men vet du
hvad jag först tänkte: Hon är ju ful.
Därpå blef jag ögonblickligen
rasande på mig själf och förbannade(min
fnoskiga esteticism, som stack fram
hufvudet för att snedvrida mitt lifs
hittills största stund. Jag måtte
också ej ha sett för älskvärd ut, ty hon
utbrast:
»Hvad skall jag nu säga först! Att
jag är glad öfver att träffa er, eller
att jag är ledsen öfver att komma och
förstöra poemets allra finaste tanke l»
HILMA SÖDERBERG
Jag:
»Ni förstörde den inte alls. Jag
hade den fullt klar innan ni kom.»
Och så visade jag henne »Erhållit
från» etc. hvarpå vi skrattade båda,
och hon slog sig ned under förklaring
att det var just hvad hon kunde tro,
att Sundvallson lånade pengar af flera
än hennes syster.
Att bekantskapen och
konversationen sedan med lätthet fortsattes,
förstår du ju. *
Hela tiden kände jag nog att något
låg på hjärtbottnen och darrade. Men
det kom inte upp och det besvärade
mig inte. Det fanns där bara liksom
för att påminna mig, att jag nu i
lifslefvande verkligheten hade mött
Virginia Troil, att intet härefter kunde
bli detsamma som förr, att jag gick
igenom den nya födelsens bad och
förvandlades till människa.
Jag kunde — fullt objektivt — se
hur hon satt där, världsdam i hvar
tum och ändå kvinna af Guds nåde,
och språkade med en röst som kvällde
fram i djupa, klara, varma,
humoristiska toner. En sällsynt betagande
och fenomenalt kultiverad stämma.
Endast den var en stor rikedom. Hon
hade en grågul linneklänning och en
panamahatt. Och lång var hon, längre
än jag, med långa hvita händer och
en lång böjlig hals. Jag tänkte mera
på en svan än på en svärdslilja den
här gången. Inte en af de svarta men
inte heller en hvit — det finns ju inte
purpurröda, men hon kunde ändå ha
varit en sådan. Trots hennes yttre
färger voro nästan bara svart och
hvitt. — Hyn är blek och en smula
grof men frisk, håret svart och ögonen
frappant lika Rubens. Näsan stor och
för bred påstå skönhetslagarna,
mun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
