Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MOR
dottern ställde sig framför modern och
sköt henne sakta undan.
»[ får låta mig råda denna gång,
mor,» sade hon med ovanlig myndighet
i rösten, »bär in honom och lägg honom
på sängen.»
Hon hade hört gossen röra sig i
sömnen, och den tanken flög igenom
henne, att han, som låg slagen och
blodig, var i alla fall barnets far, och
därför var ingen närmare än hon till att
taga hand om honom.
För gossens skull tvättade hon
honom sedan ren, förband såret och
vakade natten ut.
Midsommardagens sol stod högt på
himmelen, när mannen ändtligen
vaknade, och när han fick se den unga
kvinnan i rummet, blef han ond.
»Du har lockat mig hit, » sade han
’hotfullt.
Men hon teg, ty hon kände ingen
lust att öppna samtal med honom.
Under nattens timmar, då han legat
medvetslös af slaget han fått och af
allt brännvin han förtärt, hade det
klarare än någonsin stått för henne, hvad
slags man han var. Och det, att han
blifvit far till hennes barn, att hon varit
nog förblindad att ha skänkt honom
sin kärlek, var en skamkänsla, som blef
starkare stund efter stund.
»Du svarar inte,» skrek han och
svängde till med armen och kom så att
föra handen till pannan.
»Rör inte vid förbandet,» sade hon,
»då går såret upp igen.»
»Såret?» Han blef plötsligt stilla
och så småningom klarnade tankarna,
och han kom i håg slagsmålet. Men
då brast det löst igen. ’
»Hvem bar mig hit? Den — de —
allihopa — de ska få med mig att göra
— vänta bara — de gjorde det på
spek
takel — men jag skall betala dem —
919
jag ska — »orden drunknade i en hel
ström af svordomar och förbannelser.»
»Mor tyckte du kunde få ligga och
dö som ett kreatur, hvar som helst,»
sade hon, när han ändtligen tystnade,
»men jag var inte med på det för
gossens skull. Folk kunde berätta för
honom en gång, och då blefve det
kanske svårt att stå till svars för ett
sådant handlingssätt.>
Han såg hvasst på henne.
Ville hon låtsa som om hon inte
brydde sig om honom längre? Och
hon,- som varit så galen efter honom.
Sista gången, när han sa’, att han inte
ville veta af henne mer, hade hon varit
som tokig.
»Du ska inte försöka hitta på några
funder för att få mig till att stanna,»
sade han hånfullt, »för det lönar sig
inte. Jag beger mig af så fort jag
kan.>»
»Mor har redan gått ner till byn
för att skaffa dig skjuts,» svarade hon.
»Jaså, du tycker då inte, att du fått
storfrämmande nu,» sade han
försmädligt och tänkte, att det var inte möjligt
annat, än att hon var glad åt att ha
honom här.
»Nej, det kan jag icke tycka. Jag ser
helst att du snart är härifrån. > Hennes
bleka ansikte hade ingen skiftning, när
hon talade, och ögonen och stämman
voro så allvarliga, att han förstod, att hon
menade, hvad hon sade.
»Hon hatar mig,> sade han till sig
själf — »tänk att hon hatar mig nu, när
hon älskat mig förut.» Det var som en
gåta, som inte kunde lösas, tyckte han.
Strax därefter gick hon ut för att
mjölka korna, och om en stund vaknade
gossen och började gråta.
»Det där var ett knep, som hon
tänkt ut,, sade han ursinnigt, »men
jag, rör inte ungen med ett finger om
han så skriker ihjäl sig.»>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
