Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Skagen. Till 500-årsjubiléet den 22 jan. 1913. Av Daniel Fallström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skagens gamla kyrka.
där sandslätten lyfter sig i stela
vågkammar, en och annan väderkvarn.
Tätt invid banvallen lyser harrisets
(Sarothamnus scoparius) praktfulla
gula blommor i massor. Och färdas
ni fram här på hösten, flyger den ena
rapphönskullen efter den andra, skrämd
av lokomotivet, upp ur ljungen.
Med ett ord: tavlan saknar varken
ett egendomligt, främmadartat behag
eller liv och rörlighet, ögat njuter av
det ovanliga sceneriet, och blir det
alltför kvavt i kupén, drar ni bara ner
fönstret och låter den friska,
saltmängda havsbrisen strömma in.
Så, plötsligt, dyker en vit byggnad
upp ur sandhavet till höger. Det är
Skagens gamla kyrka eller — rättare
sagt — tornet av kyrkan — allt det
andra är för århundraden sedan be-
gravet i sanden. Men som en vit
havsfru vinkar det ännu i dag främlingen
välkommen till Skagen — liksom det
är det sista som efter en kort
sommardröm bjuder honom farväl.
Strax därpå är man framme.
Och så börja de oförgätligt härliga
Skagendagarna — för att icke tala om
de underbara, ljumma, stjärnlysta
nätterna. Skagen är en saga, till vilken
havsbruset satt den vidunderligaste
musik, och den som ensam bland
klit-terna lyssnat till den glömmer den
aldrig.
"Sol, sol, strömmande sol
över snövit sand och ett hav av viol —
det är Skagen."
Det är det första, starka intrycket
av min Skagenvistelse och ännu i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
