Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karlfeldt. Av Amalia Björck. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riges hjärttrakt. Han har således haft
god smak redan i val av födelseplats
— med förlov!
Vid myndighetsår tog han examen
och for till Uppsala. Licentiatexamen,
lärareförordnanden och
bibliotekssysslor följde. Lantbruksakademien
och Nobelinstitutet delade på sistone
hans tid, tills Svenska akademien valde
honom till sin ständige. Sedan år
1904 är han bänkad bland de aderton
vittra herrekarlarna. Författaranslag av
riksdagens anvisning hör till de yttre
symptomen av värdering.
Konturerna av Karlfeldts
skaldebana tecknas tillförlitligast i
originalakterna, och de äro ju varken dryga
eller svåråtkomliga:
Vildmarks- och kärleksvisor,
Frido-1 lins visor, Fridolins lustgård, Flora och
Pomona.
Litteraturen om Karlfeldt har ännu
ej hunnit bliva utförlig. Vi kunde ej
heller önska, att de stora
avhandlingarna vore färdiga, då sådan heder
som bekant helst bestås de avlidna.
Ruben G: son Berg har Karlfeldt bland
sina älskade och förstådda svenska
skalder, Fr. Böök inleder Svensk
Nationallitteratur XXIII med en kort
karaktäristisk, Emil Liedgren skrev en
sympatisk uppsats i Vår Lösen 1910 och
Olof Rabenius en lika godartad i Det
nya Sverige 1912. Fredrik Vetterlund
introducerade Karlfeldt i "Tilskueren"
1903. Härmed torde jag ha nämnt alla
försök till överblickar. Naturligtvis
fick varje ny diktsamling en serie
presskritik för sig.
I dessa dagar, när skalden inte blott
åtnjuter klassisk berömmelse utan
därtill som främste man representerar vår
officiella vitterhet, kan det vara nyfiket
att göra en titt i dammiga journaler för
att se om de och han tagit jämna steg.
Men också det där uppgrävandet av
döda recensioners ben plägar sparas till
sekeljubileer. Jag skall nöja mig med
att bläddra i Ord och Bilds respektive
årgångar. Det är ej bara lättvindigt att
välja dess anmälningar som prov på
kritikens känsloliv visavis Karlfeldt.
Jag tillåter mig några urklipp med
randglosor.
Debutanten — han skrev sig Axel
Karlfeldt — hälsades år 1895 av märket
Hj. S. I spalterna bredvid denna
anmälan, i samma uppslag, avhandlar
Levertin Hjalmar Söderbergs egen
begynnelse som novellist, och den
Lever-tinska spirituella artigheten förnekar
sig inte. Man kan inte låta bli att höra
Levertin om Söderberg, innan man
uppmärksammar Söderberg om
Karlfeldt. Levertin om Söderberg alltså:
— "flanörens skeptiska
axelryckning frälsar från många smaklösheter.
— Stilen — verkligt distingerad med
sitt kräsna ordval —" Vidare få vi veta
att Hjalmar Söderberg är en redan känd
"finkänslig och själfull kritiker".
Nu äro vi preparerade för att spänt
uppfånga Hj. S. kritik, då han övergår
från objekt till subjekt. Vad har han
att mala om Vildmarks- och
kärleksvisor? Han börjar: "Axel Karlfeldt
gör i det lilla debuthäfte, som här
föreligger, intryck av att vara en frisk,
oanfrätt och ung begåvning.–––-Om
han någon gång erinrar om Fröding,
så kan det väl till någon del förklaras
som direkt påverkan–––-men det är
säkert i minst lika hög grad beroende
av verklig temperamentsf rändskap" —
— Av dikterna kan Hj. S. mest
uppskatta "För vägens vind" och tillfogar
den lite nådiga önskan: "Det hade varit
lyckligt om förf. i detta sitt första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
