Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fredrika Bremer och kvinnornas frigörelse. Av Hilda Sachs. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fostran hörde också, att det för dem
om vintrarna i staden aldrig var tillåtet
att gå ut och spatsera eller på annat
sätt röra sig ute i det fria. Det
sorglustiga draget från familjehistorien är
ju kändt, att då de båda äldsta systrarna
Charlotte och Fredrika som halfvuxna
flickor saknade det friare sommarlifvet
på Årsta och efter lång öfverläggning
mellan dem Charlotte frambar till
modern deras bön att få gå ut en gång i
veckan, svaret blef, att det vore
opassande att unga flickor spatserade på
gatan utan sin mor — modern åkte
ut, när hon skulle göra visiter — och
att om de behöfde motion, kunde de
ställa sig bakom hvar sin stolsrygg och
hoppa. Fredrika grät, men den
saktmodiga Charlotte gjorde hvarje kväll
tvåhundra hopp och mådde väl däraf.
Man må dock ej döma fru Bremer
för hårdt. Ännu på sextiotalet fingo
små flickor sitta på en pall midt i
rummet och sy för att icke distraheras af att
se ut på gatan, och i en af sina böcker
talar Fredrika Bremer om två systrar,
som fingo leka på en gård två timmar
i veckan — säkerligen ingen dikt.
Lyckligtvis hade Fredrikas mor
bland sina uppfostringsprinciper äfven
den, att hennes döttrar skulle inhämta
så mycken språkkunskap som möjligt
och förvärfva så många talanger som
möjligt, och om Fredrika icke
utmärkte sig i dans och i konsten att
föra sig, så lyste hon desto mer i språk
och i teckning och målning. Hon tog
så långa läxor i de franska
teaterstycken, ur hvilka systrarna lärde scener
utantill, att deras "bonne amie" var
förtviflad och icke orkade höra dem.
Hennes teckningstalang, som gaf henne
mycket nöje, koncentrerade sig snart i
miniatyrporträttmålning, i hvilken hon
nådde stor skicklighet och
karaktäri-seringsförmåga. Den lust att försköna,
som hon ständigt visade, brukade hon
försvara med, att det hon sökte få fram
var själsansiktet. För henne liksom för
så många andra af gamla tiders kvinnor
blefvo således sysselsättningarna ett
slags ersättning för arbete och en
verklig sträfvan.
Men Fredrika hade ännu en talang:
hon var familjens hofpoet vid
namnsdagar och födelsedagar. Hur känslig
hon var för ett uppmuntrande ord och
hur njugga dåtidens föräldrar kunde
vara på ett sådant, visas bäst af den
episod, då hon vid tolf års ålder
skrif-vit en opera, som uppfördes i matsalen
på Årsta. Far och mor sade ingenting,
och Fredrika var förtviflad. Men då
det föll henne in att lyssna vid dörren
till föräldrarnas sofrum, hörde hon
modern tala om hennes rika anlag, och
hon gick sedan att somna lycksalig.
Det oskyldiga födelsedagsdiktandet
hade således jämte den lilla öfningen
Årsta.
(Efter fotografi.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
