Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Flykten. Av Olof Bruno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ämnade han verkligen trotsa...?"
Hon gick till fönstret och såg ut.
Det blåste ännu, då och då kom en
kastvind som dref samman molnen.
På planen framför hotellet stodo
grupper af badgäster diskuterande. Nu
nalkades han dem. Hattar lyftes.
Ett och annat uppmuntrande ord
till-kastades honom.
"Var det sista gången de talat med
varandra?"
Hon frågade sig det i ångest.
Rabatterna ståtade i rik färgprakt,
rosorna lyste solkyssta och röda,
syrenen doftade. Nere vid stranden
slog vattnet mot bryggan.
Hon vände in i salongen.
Skulle hon gå? Nej — om —
om det varit sista gången — om, ja
då ville hon ej, kunde ej. Då ville
hon ha deras sista möte som ett
vackert minne, utan skuggan af skräck ...
Det stora fältet är kantadt af
människor, som bilda en svart ring
rundtorn. Här och där lyser ett rödt
parasoll. En och annan näsduk viftar
en tyst hälsning.
"Klart till start!"
Det ljuder skarpt och befallande.
Det går ett sorl genom den svarta
ringen af människor, allt flera
näsdukar vifta. En och annan
blombukett kommer farande och blir liggande
utan att tas upp.
Motorn sättes i gång. Det surrande
ljudet följer med vinden som en flock
arga bin. En lätt rök bolmar upp.
"Allon!"
Händerna släppa sina grepp,
hjulparen röra sig, gå rundt. Nu höjer
sig den stora hvita jättefågeln, vingarna
pressa luften, ett hvinande ljud sjunger
efter den. Snart är den högt öfver
massan som hurrar och viftar.
Allt högre och högre höjer den sig.
Till sist syns den endast som en svart
prick.
Solen bryter fram ett ögonblick
och insveper den i en sky af eld...
Så är den ur sikte.
Människomassan drar sig samman
och tätnar. Gissningar uttalas, och
vad ingås. En och annan replik når
öfver pratet.
"Jag kan slå vad om, att det är
tretusen meter," läspar löjtnanten med
nasalljud och slår askan af sin cigarr.
"Han kommer inte lefvande från
det där," profeterar den neurasteniske
lektorn.
Men en tredje menar, att det i
alla fall är förbannat styft att kunna
flyga så där. Och han får
instämmanden i massa.
"Nej, sitter fröken Berge här
ensam? Är ni inte med och ser på
flygningen?"
Det är doktor Adner, läkaren på
platsen.
Hon skakar på hufvudet med ett
svagt leende.
"Mina nerver," säger hon
urskuldande.
"Ack, ja visst. Dem glömde jag
ju att ta med i räkningen. Men
stor-artadt var det i alla fall. Jag
kommer just därifrån."
Så går han vidare.
Hon skulle vilja slunga en fråga
efter honom:
"Hvad tror ni...?"
Men hvartill skulle det tjäna? Nej,
hon vill ingenting veta. Men hon
kan ej låta bli att då och då kasta
en blick genom fönstret. Det är
folktomt framför hotellverandan. Endast
en af drängarna går omkring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
