Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En invigd. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensommarkvällen glimmade
oändligt klar öfver farleden. Men,
plötsligt var det, som flög en
isande skugga af ett osynligt moln genom
den Höga, ljusa rymden. Åtminstone
kände jag det så. Och mitt sällskap
tycktes ha fått samma, eller liknande,
förnimmelse. -—
Han var en till det yttre bondsund,
robust natur, och — det visste jag mer
än väl — i dagliga lifvet en utmärkt
affärsman, klok, rapp, företagsam,
alltigenom vaken praktikus. —
Jag låg sedan ett par månader som
badgäst i hans hemort, ett medelstort
kustsamhälle, där han, som handlade i
fisk, hade hufvudstation, kontor och
boställe. Han sågs ofta hemma, men lika
ofta ute i farten, antingen med sin egen
motorbåt eller, som nu, på någon af
skärgårdsångarna. Vi hade därför åtskilliga
turer blifvit reskamrater, då jag gjorde
besök i staden. Bekanta och goda
vänner, likaså, fördrefvo vi då gärna och
med framgång tiden med samspråk om
litet af hvarje — silltillgången,
stenindustrien och s. k. politik. —
I dag hade herr Halm varit ovanligt
meddelsam. De åsikter om saker och ting,
han rättframt uttalat, hade visat sig i det
allra närmaste öfverensstämma med, hvad
jag väntat mig där. Och hvad jag däraf
för min ringa del inte direkt gillade, måste
jag likväl ärligt respektera. Ty, hos denne
medelålders, ståtlige och idoge kustbo
fanns något visst värdefullt, öfvertygande,
gediget. Han disputerade icke. Han sade
sin mening, åhörde min, instämmande
med en nick, eller — teg. —
Ångaren gled genom ett trångt sund.
På ena klippstranden, den mot hafvet,
låg Wallersnäs. —■ Det var ett ganska
betydande fiskläge, gammalt, men så
snyggt, regelrätt och väl hållet, som om
det nyss undergått storstädning. Ja —
det föreföll mig nästan onaturligt,
öfver-drifvet ordentligt. Alla dess små,
tämligen lika, trähus och sjöbodar, som i
förunderligt jämna led trängdes öfver
den kala ön ända ut till branten — de
lågo där i den blossande aftonglansen så
nymålade, nytjärade, renskurade, att man
bländades. Och det hemska var — att
de trots detta tycktes obebodda. Inga
människor syntes till, inga barn lekte i
skrefvor och vrår, inga kvinnor sutto vid
sömnad eller annat arbete på verandor
och trappor, nere vid bryggor och
båtskjul var allt tyst, öde och tomt. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
