Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slagrutan och mineralkompassen. Utslaget en samverkan av aning, inbillning och omdöme. Av Carl Ivan S. Wennberg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min bourse på det fältet, bad Secr. med
sin slagruta uppleta ducaterna, så ville
ock jag tro henne; ty jag war säker, att
ingen dödlig mer än jag visste, hwarest
penningarna lågo.
Secr. war nögd, att han fått et
tillfälle, genom hwilket han kunde förmå
mig till mildare tanka om rutan, som
jag alltid tält om henne med åtlöje;
sällskapet war ock nyfiket att se rutans
mästareprof. Secr. sökte länge och wäl
hela timan, då jag med mit wärdfolk
hade nöje att se rutan arbeta
förgäf-wes; alltså som godset intet kunde fås
igen; blef rutan wårt löje.
Jag går sedermera at sjelf uptaga
min pung . .. men förgäfwes ..., då
baronen och sekreteraren bådo mig
utnämna rummet ungefärligen . . . men
den fula rutan wille intet slå, utan drog
rutan åt en hel contraire sida, och
ändtligen sedan både Secr. och wi alla
woro trötte wid rutan, och jag vid
henne mest ledsen, stante Secr. på en
hel annan sida af fältet, sågandes at om
pungen icke wore där, så wore ogörligt
för honom säga stället. Jag böd icke
til att söka därefter, emedan det icke
war detta håll, därest jag tyckte mig
lagt pungen, men Baron Oxenstierna
lade sig likwäl på jorden at söka, då
han fick ned et finger och drog up
den lilla torfwen, under hvilken
ducaterna lågo ... jag tror wäl ännu icke
men will ej widare gå wad med rutan."
Fallet var alltså icke telepatiskt i
vanlig bemärkelse och kan näppeligen
anses som en slump.
Professor Rydberg i Lund säger:
" Slagrutan är en ouppklarad form
af fysiologisk fallenhet."
Nordisk familjebok (Th. N—m)
1890: "Det hela måste vara ett
vidskepligt påfund utan värde, länge ur bruk i
Sverige, men märkligt nog har den på
senare tid åter kommit till heders för
uppsökande af vatten."
Professor Barret (i England), som
på uppdrag af sällskapet för Psykisk
forskning ingående undersökt
fenomenet afger en resumé, hvarur
nedanstående utdrag: "Följande fall är, som
jag tror, ett af de märkligaste i hela den
omfångsrika litteraturen om slagrutan.
Vare nog sagdt, att berget där består af
ett slags hård skiffer, kallad
"ordovi-cisk", dold under ttt omkring 40 fot
djupt lager af moränlera, och flera
brunnar och borrningar hafva gjorts
där under fåfängt sökande efter vatten;
ett borrhål är öfver 1,000 fot djupt.
Icke långt från detta djupa men
onyttiga borrhål, som gjorts efter de
bästa vetenskapliga anvisningar, fann
"Mullins" att kvisten rörde sig
kraftigt.
Han påstod sig ha funnit en sträcka,
där en oerhörd myckenhet vatten fanns ;
antingen ett ställe där två ådror korsa
hvarandra eller en släppa i berget —
och bestämde en punkt för den
blifvan-de brunnen — utlofvande att man vid
80 å 90 fot skulle finna vatten till en
kvantitet af 6,000 liter pr timme.
Man borrade i förtviflan på detta
ställe, och plötsligt vid 80 fots (?) djup,
rusade vattnet upp i borröret och steg
halfvägs till jordytan.
Vattentillgången befanns vara 9,000
liter i timmen, Tvenne framstående
geologer, mssrs Budd och Kinahan,
bevittnade denna händelse.
Mr Kinahan skref också till mig:
"I fråga om de verkliga resultaten
misslyckades jag, och det var
slagrutemannen som triumferade."
Hvarken undersökning af jordytan
eller erfarenhet och blick för terrängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
