Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSHUGGARNA PA GILLINGE.
AV SIGFRID SIWERTZ.
I.
n vacker oktobereftermiddag
låg bogserbåten Venus med
en pråm längs sidan och
väntade vid den långa flottbryggan utanför
Fiskarhamnen i Stockholm. På plankor
och presenningar nere i pråmen sutto
redan under högljutt samspråk en hel
del figurer med smutsiga, grova
ansikten och den där ansvällningen på
rocken, som utvisar en gömd
literbutelj. Nya kommo till, passerade med
en butter nick eller en axelryckning
den mönstrande karlen på landgången
och hälsades av de andra med
uttrycksfulla och mustiga
igenkänningsrop.
Nu kom där på flottbryggan
långsamt flanerande en lång, smal,
röd-näst karl med blond skäggstubb och
ljusa, litet utstående ögon. Han hade
händerna djupt i byxfickorna och
tycktes förlorad i svala meditationer.
Han var utan all slags packning och
klädd i en ljus f. d. sommarkostym
och ett par tunna, trasiga skor.
" Kornenen!" ljöd det
mångstäm-migt, glatt och nästan vördnadsfullt
nerifrån pråmen.
Kornetten tog högra handen ur
byxfickan, dämpade jublet med en
uttrycksfull gest och vände sig så med
någon höghet till mannen på
landgången :
"Jag är här. Lilla lustresan kan
anträdas.’’
Den andre, en rödbrusig och
axel-bred karl i brun läderjacka, som inte
var någon annan än skogsförman
Nilsson, höll god min:
"Han har inte mycket utrustning
inte, Bengtson," muttrade han.
Kornetten log:
"Jag är en cyniker, ser Nilsson,
en cyniker. Ta reda på vad det
betyder. För övrigt tycker jag, bolaget
kunde ha den takten att lämna
förskott."
"Å, då låg han allt i rännstenen vid
det här laget," sade Nilsson.
"Vilket skarpsinne, vilken
människokännedom!" utropade Kornetten
och klappade Nilsson uppmuntrande på
axeln, varefter han klev ner i pråmen
och satte sig på en tom fjärding och
mönstrade sitt folk.
Kornetten, f. d. studerande av
Värmlands nation, hade fått sitt namn
därav, att han bland annat i sitt
skiftesrika liv även blåst esskornett i Göta
Livgardes musikkår. Småningom hade
han, fast med fullt bevarad värdighet,
behagat sänka sig till det tillfälliga
arbetets nivå, och nu var det idel bekanta
anleten, han hade omkring sig därnere
i den svarta pråmen. Den där ljusa
karln med de vattniga ögonen och den
slöa munnen nämndes Gener aln. Han
hade varit distinktionskorporal vid
Göta garde men dömts för någon
förseelse, fått en knäck och kommit på
kneken. Där satt finnen, Hyva kallad,
och teg och glodde i sin grå tröja. Det
var en klump med fyrkantigt huvud
och björnramar. Han var berömd för
han hade stuckit med kniv på andra
sidan vattnet och visste hur ett fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
