Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gumman och tog nytt vatten i sleven,
medan Gerda repade mod och
skyndade att skjuta bord och stolar för den
trasiga dörrn.
Hyva försökte ännu ett anlopp men
såg ingenting utan körde huvudet i
väggen och föll som en säck och blev
liggande. Och Kornetten körde sin
skållade panna i en driva och kröp
omkring och såg stjärnorna och snöglittret
som genom ett rött, ångande sår, tills
han lyckades resa sig mot en sten och
tumlade in i svarta skogen, där han
stöp någonstans under en kullblåst
gran.
Under allt detta hade bönderna
uppe i Storskogsladan ingen annan
julglädje än att klå upp Äppelblom, som
också sökt sig dit och som genast blev
överbevisad om sin olycksdigra
handräckning. Först långt fram på kvällen,
när det var gravtyst neråt ön, vågade
de sig fram till sina förödda boningar,
där snön låg i drivor på golvet och
elden hade slocknat på härdarna. Ve
då Hyva och Fenix och de övriga
eländiga, som man fann sovande på
vägar, i skjul och bodar. Det blev
sparkar och påkslag, så de arma, stönande
kropparna vredo sig som helvetets
fördömda och slutligen sjönko ihop som
döda, så att bönderna började bli rädda
för länsman och höllo upp.
Det hade lugnat på, och man kunde
ro över fjärden och telefonera efter
hjälp. Bolagsdirektören blev
hjärt-ängslig och skogsförman Nilsson fick
upp och slå alarm mitt i julnatten och
Venus ta upp ångan och med pråm
på släp styra ut till Gillinge.
Juldagen var klar och kall. Havet
låg djupt gnistrande svartblått mot
strandens snöfläckar och de frostiga
is-hinnorna på små vikar och invatten. En
lång, allvarlig dyning mumlade ännu
om gårdagens stormar, men inne i
skogen var allt högtidligt, lyssnande tyst.
Gerda smög ut och sökte efter
Kornetten. Hon var förskräckligt rädd,
att han var blind eller död. Till slut
kom hon på ttt spår, ett underligt
spår. Ibland var det som något dansat
slängpolska, ibland såg det ut som en
säl kravlat sig fram och ibland som
man bara släpat en säck. Hon blev
alldeles varm av glädje, när hon såg
något svart, som klängde mot en gran
djupt inne i ett tätt snår.
Det var Kornetten. Han petade i
barken och stirrade framför sig och
liknade mest av allt en fågelskrämma
i Ohlssons svarta långrock och höga
kyrkhatt. Han var rödskållad i
pannan, blå för övrigt. Det ena ögat var
igengrott och det andra febrigt. Han
nickade högtidligt men med ett
frånvarande uttryck åt Gerda.
Hade Gerda först blivit varm av
glädje, så blev hon nu röd av vrede.
"Ett kräk det är han för Gud och
människor!" ropte hon. "Har han
ingen skam i sin usla kropp!"
Kornetten viftade matt men gillande
med handen:
"Lilla hjärtat," mumlade han med
något, som skulle vara ett leende. "Lilla
gullhjärtat!"
Då tog Gerda honom under
armarna och sköt honom med mycken
möda hem till stugan. Kornetten såg
med bekymmer den sönderslagna
dörrn.
"Den hinner jag inte laga,"
hostade han.
Gerda drog av honom långrocken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
