Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Trollstigar och villovägar. Av Malin Ödmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLSTIGAR OCH VILLOVÄGAR.
AF MALIN ÖDMANN.
ör!... det prasslar och
knäpper så underligt borta i
spishörnet ...
Skrånk för främmat — det slår
aldrig fel!
Fäbodflickorna fick brådt med att
feja och städa; så på med
kaffepannan och ut på bron för att hålla utkik.
Långt i fjärran syntes en liten bit
af fäbodstigen, en smal ljus strimma
i ett haf af skog, och på denna ljusa
strimma skymtade för ett ögonblick
en hvit punkt. Så försvann den bland
träden.
Fäbodflickorna vände tillbaka in,
lade duk på det blåmålade
klaffbordet, tog fram de storrosiga kopparna
ur hörnskåpet och bullade upp hvad
huset förmådde, ty nu kom det bud
från bys.
Men långt bort på stigen gick Ull—
Britta och trallade och sjöng. Hon
förde med sig kära bref och varma
hälsningar, för att inte nämna en kaka
med många russin och granna
socker-snirklar.
Klara, glada ögon hade hon, och
hon gick så spänstigt på sina bara
fötter. Rundt om i skogen kvittrade
och sjöng det, knäppte och surrade.
Det var lif i hvart träd, ihvar buske;
skogen lefde och andades. Och när
den ljumma sommarvinden strök fram
öfver trädtopparna, suckade det så
tungt långt inne i det gröna dunklet
under de gamla granarnas mossiga
grenar.
Lill-Britta stannade och lyssnade
med återhållen andedräkt och vidgade
ögon; så skrattade hon högt, skakade
tillbaka sina ljusa flätor och fortsatte
att sjunga och tralla.
Men i hennes fotspår smög
öfver-tron och ville ha henne fast, och dess
tassande steg kom hennes hjärta att
bulta med hårda slag. Gång på gång
måste hon stanna och se sig tillbaka. •.
inbillning! där var ju bara skogen,
rundt om bara skogen! Träd vid träd,
stam vid stam, miltals åt alla håll bara
skog...
Hon hade inte tänkt så noga på
det förut, nu kom det henne att svindla.
Hör, det hviskade och suckade,
och — gick det inte någon efter henne
på stigen igen?
Misstag! Hon drog till med en
vallat för att stärka modet.
aBroka mi, kossa mi, kära mi ko!«
Ensam i skogen ...
Ensam i skogen ... svarade en
klagande röst långt bort i fjärran.
Hu då! Hon hajade till och
tvär-stannade.
Ack, ekot förstås! — men det
måste pröfvas ännu en gång för
säkerhets skull.
"Broka mi, kossa mi, kära mi ko...«
Kära mi ko ...
Visst! det var ju ekot. Hon drog
en suck af lättnad och log öfver hela
det solbrynta, rosiga ansiktet.
Solen silade in genom trädgrenarna
och lyste rätt på några mörkröda,
frestande smultron. Här hade elden
gått fram en gång och sopat bort de
stora träden; men omsider spirade
där små buskar upp och mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
