Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmärkningen. Hon gick utan att svara
ett par steg in i matsalen. Hon vände
litet på hufvudet.
"För att lugna dig går jag ned och
tittar efter, hur det är med vattnet.
Men jag får säga dig, att jag tycker
inte, det är rätt. Man skall inte misstro
människor."
Elise gick med samma värdiga
hållning ända ned i köket. Hon var inte
van att inspektera köksregionen, ty hon
hade intet sinne för hushållssaker. Det
hade inte Alfhild heller, men som den
yngre hade hon måst finna sig i en
del, och det var hon, som alltid gaf de
nödvändiga tillsägelserna.
Elise vände sig långsamt rundt midt
på golfvet, där hon stannat, och tittade
sig omkring. Det var väl ingenting att
anmärka på flickorna. Litet svart såg
det ju ut, men hela corps de logiset
var ju så mörkt. Och så var allting så
gammalt. Det var naturligtvis så som
Agnes sade, att det var inte så godt.
Hennes blick fängslades af degspaden,
som låg kvar på köksbordet. Den var
tydligen använd, ty den var degig ända
långt upp på skaftet. Då kunde hon
alltid berätta det för Alfhild, för Alfhild
var ju så rädd, att det skulle kladdas
för mycket med händer i degen. Och
på spisen stod mycket riktigt en liten
kastrull. Det var förstås vattnet.
Således stod det på än, och nu var det
då godt tio minuter sedan Lydia var
inne. Hon kastade en gillande blick
på kastrullen till afsked och gick så
upp igen.
’’Lilla Alfhild, allting var i bästa
ordning. Och degspaden hade Agnes
användt mycket ordentligt."
"Usch, om jag inte mådde så otäckt
illa." Alfhild såg plågad ut, där hon
låg. Hon var litet blekare än nyss och
hade rynkat sina ljusa ögonbryn. "Om
jag bara kunde begripa, hvad man ska
ha det på det här viset för. Det vore
bra mycket bättre med en ordentlig
sjukdom."
"Alfhild, du skall inte tala så
frivolt."
"Jag kan inte hjälpa, att jag blir
arg. Om du visste, sådana känningar
det kommer ibland."
"Det måtte jag väl veta. Jag har
ju otaliga gånger haft likadant."
"Ja, är det inte konstigt, det?"
"Sjukdom är aldrig konstigt, lilla
Alfhild. Hvar människa har sitt att
bära på. Somliga äro blinda, och
somliga äro döfstumma, och somliga äro
sjukliga på andra sätt. Och sjukdomen
har människan fått, för att hön inte helt
och hållet skall glömma sin dödlighet.
De flesta människor tänka alldeles för
litet på döden."
"Ovanligt rolig sak att komma
ihåg," sade Alfhild vresigt
Det blef tyst. Elise gick in i
sängkammaren efter sitt handarbete. Det
var en brandgul yllekofta, som hon höll
på att sticka med trästickor. Alfhild
låg en stund tyst och tittade på.
"Tycker du egentligen, att den där
passar på Jenny, som är så blond?"
sade hon plötsligt.
"Hvarför skulle den inte passa?"
"Hon skulle väl ha en hvit kofta
eller allra helst en blå. Jag kan aldrig
tro, att gult klär henne."
"Klär henne? Lilla Alfhild, hon
kan sannerligen vara tacksam för
hvil-ken kofta som helst. Om jag kunde
förstå, hvarför allting prompt skall klä’
folk. Jenny är verkligen inte i den
ställning, att det passar henne att offra
åt fåfängan."
"Nej, stackars liten, hon är inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
