Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - När svenska armén sist drog i fält; för hundra år sedan. Af Carl Hellström. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lingar, vilka helt plötsligt tycktes ha
upptäckt vår huvudstad — och snart
blev hela Stockholm smittat av
förtjusningsfebern, så att folket återvann sin
gamla vanliga sorglöshet, gladdes åt att
Du Puy blivit anställd som
kapellmästare vid Kungl. operan, applåderade
ursinnigt mamsell Frösslinds sång,
skrattade sig fördärvat åt Sevelin och
Hjortsberg och läste med intresse i
Dagligt Allehanda om nummerlotteriets
Carl XIII.
dragningar och att ullgarnsperuker
fun-nos till salu i Tjäders tobaksbod.
Bland främlingarna intog den franska
författarinnan fru Staél kanske främsta
rummet genom sitt rykte och sin
snillrikhet, samt tidigare bekantskap med
kronprinsen, varigenom hon i viss mån
snuddat vid politiken; man upprepade
också helt självbelåtet för varandra
hennes yttrande att »livet i Stockholms
kretsar var ett återsken av den
gustavianska tiden, denna sista fläkt lånad
från det parisiska sällskapslivet före
revolutionen», vilken hon prisade »så-
som kvickare och angenämare än vad
någon tid förr eller senare haft att
framvisa».
I Carl Johans kanske omedvetna
sätt att väcka livsglädje hos det
missmodiga samhället fanns ingenting
tråkigt, han väckte glädjen med
älskvärdhet och med snilleblixtar upplyste han
mörkret.
Så ha de berättat som voro med
denna tid.
Själva kungen, som ju var en
gammal förnäm herre med alla en sådans
fördomar mot revolutionens uppkomling
— själva kungen blev så förtjust i sin
»cher fils» att han under dennes resor
oupphörligt skrev små brev till honom,
även sedan förnuftet ej räckte till mer
än för första raderna; och drottningen
hade ej varit kvinna om hon kunnat
motstå den mest uppmärksamma bland
söner — »den söta prinsen», som han
benämndes av damerna.
Vad som också livade sinnena var
det allmänt närda hoppet, att Finland
skulle återerövras — ja kanske av den
högsinte kejsar Alexander, med eller
utan påtryckning, lämnas tillbaka —
ett hopp som fötts av intet och hade
sin näring av intet, men ändå växte
sig starkt när Carl Johan reste över
havet till Åbo, för att sammanträffa
med tsaren.
Där avhandlades dock något helt
annat, och det huvudsakliga resultatet
blev att vi skulle biträda förbundet mot
Napoleon och erhålla Norge, varvid
Ryssland skulle hjälpa med 30,000 man.
Detta var en hemlig överenskommelse,
men efter kronprinsens återkomst
börjades rustningar med sådan iver, att
man förutsåg ett stort företag — men
vartåt kunde ingen säga.
Order utfärdades till alla regementen
att hålla sig marschfärdiga, välbehövliga
övningar i fälttjänst bedrevos och ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
