Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre noveller. Av Ludvig Nordström - Judas Iskariot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE NOVELLER
AV LUDVIG NORDSTRÖM.
–––-*–––-
JUDAS ISKARIOT.
et var en söndagsmorgon i
snösmältningen, och medan
solskenet föll in i köket, ringde
det vita havskapellets enda spruckna
klocka till högmässa. Jag vet inte, hur
det kom sig, men dess klang påminde
mig alltid om en gammal stelbent gubbe.
Det var nånting så fjärran från livet,
så resignerat och så livlöst, att till och
med en riktigt dyster
begravningsklocka i stan föreföll nyter och
uppspelt jämförd med denna gamla
slam-merkastrull, ja, som en operasångare
bredvid en vedhuggare inför Guds
ansikte — i sång förstås!
Medan nu klockan därute i solluften
ringde alltså, satt min värd,
fiskargubben, stilla och tyst på en stol vid
fönsterfällbordet, men gumman var
sysselsatt med att jämna hans långa och
toviga nackhår.
Jag för min del satt på vedlårn vid
spisen med katten på knä och läste
högt ur bibeln.
Det var många år, sen jag tagit
denna längtans och lidandets bok i min
hand. Man måste vara barn eller vuxen
för att i den finna sig till rätta, men jag
var mitt i det oroliga ungdomslivet och
seglade långt från alla sådana fyrar,
på den tiden. Men var det inte
underligt! Därute i havet om kvällen, då
stjärnorna vandrade över den
ånger-manländska kustens höga och dystra
berg som ett oändligt tåg av andeväsen,
eller om morgonen, då solen reste sig
långsamt ur havet och då allting var
så tyst, att man måste höra något
mumla i sitt inre, därute drogs jag av
en omotståndlig makt just till den
boken. Och det var profeternas ord, som
ropade ur stillheten, med gamla döda
ångermanlänningars röst. Ja, så var
det!
Nu är ungdomen blyg och vågar
inte visa sig som den är, därför döljer
den sig så gärna bakom hån och gyckel,
men det betyder i själva verket
ingenting, i alla händelser ingenting ont.
Och som jag nu inte kunde bärga
mig utan måste läsa ur bibeln denna
söndagsmorgon, och som jag var ung
och blyg, så blev följden den, att jag
raljerade lite, härmade en präst och
mässade den gammalmodiga texten.
Till en stund gick det bra, men
slutligen fällde gumman sin sax, vände
sig om, rättade på de bastanta
glasögonen och sade:
"Lek du med Guds ord, karl?"
"Hur skulle jag det? Jag läser ju
bara, som det står tryckt, ord för ord
utan att ta från eller lägga till!"
"Höre väl jag, hur du läs med
rösten din, höj och sank jussom vädret,
som far där i spisen om hösten. Men
sanna ordet, du, som de gamlen sa,
och dom var visare än bå du och jag.
Människan varder till skam, sa dom.
Och det tör kunna hända, att innan
du fått sex fot mull över dig där i
backen, har du blivit till skam du med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
