Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre noveller. Av Ludvig Nordström - Kulturbärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Men si, en så rar ålandströja I"
ropade Klara och mattade den på
Mattias.
"Poh!" brummade han och
spottade en stråle ur mustaschen.
"Din är då bara eländet snart!"
gentog Klara. "Och tänk, så förbarmat
du blev kall på sjön i våras. Tänk på
magen din!"
"Poh!" avvärjde Mattias men var
i alla fall smickrad av att så här få
visa de andra, hur omhuldad han var.
Frida plockade i rosiga duktyger
och fotografiramar och gardinstycken.
Nicke lekte med snusdosa och pipa,
och Kalle mätte en ylleami om halsen;
till slut voro alla, Mattias också, i färd
med att syna och prova, drapera sig
och mäta. Men juden stod däruppe på
klinten och beundrade havet, ideligen.
"Måste väl få veta priset ändå!"
sa Kalle till sist.
"Hallå!" ropade han.
Juden vände sig om, och Kalle
vinkade, och så kom den lille mannen ner,
helt stilla och fredligt.
Nu började ett kommersande, den
ene eggade den andre, det var som
på auktion, och till slut stodo alla med
händerna fulla, som om de plockat
fågel eller varit på julklappsutdelning;
men — judens låda var tom!
Den lille mannen hade förhållit sig
alldeles stilla, knappt sett upp, bara
med blickarna följt varornas langning
ur hand i hand, och på alla prisfrågor
hade han svarat helt blitt; skämtet,
gycklet och hånet hade han inte hört.
Frida gav sig äntligen hem med
duktyger och tavlor, vaser och
gardinstycken; om ett ögonblick återvände
hon med sedlar. Då det nu blev över,
sade Nicke:
"Lägg ut för mig du, Frida, till om
lörd’ig, så får du igen!"
Och Frida ville inte stå och vara
stackare inför Mattiases, så hon lade
ut, och då sög Kalle och Mattias på
piporna och tittade upp i luften.
Sen fick den lille juden gratis kaffe
och smör och bröd, och medan han åt,
gingo fiskrarna som barn kring allt det
de köpt, fingrade, prövade, kurade hop
huvuna och viskade, men den lille
juden såg drömmande ut över havet och
var dyster, som om han sålt sin
först-födslorätt.
Sen tackade han så ödmjukt, tog.
sin tomma låda och gled ner till
ångbåten, där han gömde sig längst in i
ett hörn, helt tyst.
Men när skepparn såg lådan tom,
gjorde han stora ögon och vände sig
till maskinisten.
"Si, sån sate! Lura han dem inte
ändå!"
Just då satt Mattias på bron och sög
sin pipa som far och farfar och
farfars far och välvde tysta tankar därtill
och Pelle Zetterberg stod och klådde
sig i håret vid åsynen av allt vad
käringen köpt, och till sist bröt han ut:
"Ja, nu då vi ha motorn, så . ..!"
Och så voro alla nöjda, och långt
borta om klippuddarna reste juden till
andra marknader, viss om att även där
lyckas lika bra, ty han kände sitt folk
eller vårt folk, hur man vill, den lille
stille, saktmodige kulturbäraren, och
det var det, som var så bra — för
honom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
