Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Gör ingenting. I dag kan jag
dricka diskvatten. För vet du hvad?"
Rösten gjorde ett uppehåll, och det
ljöd i stället några pianotoner.
Jenny stod vid spisen i köket. Hon
hade tagit fram en liten bleckkastrull
för att sätta den öfver elden, men
stannade med kastrullen upplyftad. Hon
rynkade ögonbrynen och fick ett skarpt
lyssnande uttryck. Hon tycktes fixera
en osynlig punkt. De ljusblåa ögonen
tittade för ttt ögonblick nästan i kors.
Hon rodnade långsamt, allt efter som
musiken där inne svällde ut till en
bestämd och utomordentligt vacker
melodi. När den tystnade, satte hon
kastrullen på spisringen.
"Karl Edvard, nu har du den
också/ ’ sade hon med sin egendomligt
bestämda ton.
"Ja, jag tror det."
"Tror? Du har den. Och du
skrif-ver upp den genast. Om du inte har
den på papperet om tjugu minuter, så
får du ingen frukost."
Det kom intet svar, men hon hörde,
hur det skrapades med en stol, och så
öppnades en dörr, som skrek på sina
gångjärn. Det kom ett belåtet drag i
hennes ansikte. Nu letade han fram
notpapperet.
Där ute tycktes det arta sig till att
bli en het dag. Hon gick ifrån spisen
och drog upp rullgardinen. Mellan den
och rutorna satt en hel liten klunga af
flugor. De surrade till, när gardinen
flög upp, ett mångstämmigt, men litet
slött surrande. Jenny såg på dem, och
det kom något förunderligt bistert i
hennes ljusblåa ögon. Den lilla
spegeln, som hängde på halfstup ofvanför
gardinkappan, återgaf hennes bild i ett
format, som egentligen inte var
smickrande. Ansiktet var kortare och nästan
dubbelt så bredt som i verkligheten.
Och i detta hälft konstgjorda ansikte
var uttrycket, med hvilket hon
beskådade flugorna, nästan hemskt.
"Vänta mig, ni," sade hon halfhögt.
Fransson spottade då och då
framför sig, där han gick framåt
skogsvägen. Han var skicklig i att spotta,
och det var inte dumt, när man
tuggade snus. Det mörkbruna fluidet
be-skref en liten halfcirkel och försvann
i vägspåret på ett nästan omärkligt sätt.
Han gick med händerna i byxfickorna
och funderade, och när han hade tänkt
en sak i tankekedjan till slut, sade han
tyst tvi. Den där jäntungen såg
egentligen ut som själfva tusan.
Han hade alltid tyckt, att fröken
Sofi, hennes mamma, på sin tid hade
haft litet konstiga ögon. De hade också
varit så där ljusblåa. Men de hade inte
haft det där uttrycket. Det hade hon
förstås från sin far, musikanten.
Det var egentligen ett fasligt
otref-ligt uttryck, det där. När hon stod så
där och tittade på en, var det nästan,
som om man hade känt, hur ett par
glasdiamanter sakta började karfva.
Det var, som om hon hade ägt
förmågan att borra sig igenom saker och
ting bara med att titta. Han spottade
långsamt på en rutten granstubbe, som
stod nästan midt på stigen, och knep
så ihop munnen och sög litet på bussen.
Alldeles nyss, när hon stod där uppe
vid potatislandet — ja, min själ, om
det inte var någonting bakom de där
ögonen. Och för att vara ett bättre
fruntimmer var hon inte vacker, nej,
det kunde man inte säga. Det var
någonting i hårfärgen, som påminde om
doktor Petterssons gula trilla.
Raggen i det, om det var hon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
