Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land alla adelssläkterna i
medeltidens Venedig var ingen
så allmänt älskad som
familjen Giustiniani. Den var sällsport
livskraftig, hade i alla tider alstrat få
döttrar men många söner, resliga,
axelbreda män med ljust hår och rödletta,
knotiga, bottenärliga, kanske litet
enfaldiga ansikten. De voro av fast och
kärnfriskt virke, och det gick en sägen,
att ingen med namnet Giustiniani
någonsin hade kunnat fälla en tår, ej
ens som litet barn. Krigare voro de
alla, från släktled till släktled, och att
så många av dem stupat i fejderna mot
dalmatiska sjörövare, var den enda
förklaringen på, att ej ätten genom sitt
överlägsna antal kommit att gå i vägen
för de andra släkterna eller väckt
deras misshag och avund. Och så hade
de ju aldrig trängts med sina landsmän
på handelsbanan, för vilken de ej hade
slughet nog. Deras stora förmögenhet
var nästan uteslutande krigsbyte
hemfört från främmande land och icke en
affärsvinst, som lika gärna kunnat
tillfalla de andra venezianska
adelssläkterna, vilka ju alla drevo köpenskap i
stor skala. Därtill voro de kända för
innerlig fromhet — vars grundton var
samma andlösa skräck för Herren
Ze-baoth och evighetens fasor, som gripit
hela mänskligheten omkring år 1000,
då man trodde att världen skulle
förgås, och som ännu hängde kvar i
sinnena, inbiten som-en röklukt från
helvetet. Giustinianerna iakttogo alltså
med ängslig noggrannhet alla kyrkliga
föreskrifter och hade alltid haft en
frikostigt öppen hand för kyrkor och
FRA NICOLO.
AV ERNST LUNDQUIST.
kloster. I sina tre låga, på gammaldags
vis halmtäckta huslängor, som upptogo
vidlyftiga tomter i. stadsdelen
Dorso-duro på Canal Grandes vänstra strand,
hade de samlat en mängd dyra reliker
hemförda från korstågen, bland annat
Johannes Döparens tumme och en länk
av jungfru Marias hår. Och det hade
alltid varit sed, att åtminstone en av
deras söner redan vid sin födelse
bestämts till munk.
Tack vare den allmänna folkgunst
de åtnjöto väckte det så mycket större
bestörtning och sorg, då det år 1172
spred sig ett rykte i Venedig, att av
alla de inemot hundra Giustinianer,
äldre och yngre, som åtföljt dogen
Vitale Michiel på hans krigsfärd mot
den byzantinske ’ kejsaren Emanuel
Comnenus, dumdristigt företagen i
syfte att erövra Grekland, hade icke
en enda blivit vid liv; alla, som ej
stupat i strid, hade ryckts bort av pesten,
som rasat fruktansvärt på den
venezianska flottan. Då denna återkom till
Venedig och dogen steg i land med
sitt ömkligt hopsmälta följe och måste
bejaka alla de hotande frågor, varmed
folket bestormade honom, om det var
sant, att icke en enda av alla
Giustinianerna kommit undan med livet och att
släkten således var utrotad tack vare
detta huvudlösa krig, då greps massan
av en sådan förbittring, att den kastade
sig över dogen som en flock vargar och
slet honom i stycken.
Men hans blod kunde ej plåna ut
den bittra sanningen, att det av den
gamla älskade släkten nu endast fanns
några kvinnor kvar, och att det ärorika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
