Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycke bakom palatsets trädgårdar.
Här tillbragte hon sitt liv i bön och
späkningar och levde på de allmosor,
som fromma och barmhärtiga
människor stucko in genom den lilla
gluggen på väggen. Hon svarade ej, då
någon tilltalade henne, men inifrån
mörkret hörde man nästan ständigt ttt
svagt och entonigt mummel som av
böner. Nicolö visste, att det var för
honom hon bad, men också, att detta
var den enda gemenskap hon ville ha
med honom.
Så snart Anna tillfrisknat efter
sonens födelse, tog han henne och
barnet med sig till botgörerskans cell
för att hon skulle få se den lille. Men
hon öppnade ej gallret, och hon sade
ej ett ord, han såg blott ett par
brinnande ögon lysa där inne i mörkret.
Han sade henne, att han kanske nu
kunde anses ha fullgjort det värv, som
blivit honom ålagt, men att små barns
liv ju är en låga, som lätt flämtar ut,
och att han för säkerhets skull helst
ville leva ännu ett år ute i världen för
att lille Marco skulle hinna komma till
krafter och kanske också få en bror,
som kunde ersätta honom, ifall han
skulle dö i förtid. Då den gamla icke
svarade, vände han åter till sitt hem
och fortsatte samma liv som förut
tillsammans med sin hustru, som han lärt
sig älska allt häftigare och djupare med
varje dag som gick.
Aldrig hade man i Venedig sett ett
par makar så sammanlödda av en
innerlig och trofast kärlek. Man kunde
ej nog förvåna sig över, att de alltid
hade något att säga till varandra, då
de vandrade omkring ute i staden. Vad
skulle väl en så ung och oerfaren
kvinna ha att säga till en man, som
han kunde vilja höra på? De talade
visst ofta om sitt förflutna liv i klostret.
En gång hade några förbigående
uppsnappat litet av deras samtal; Anna
Michiel hade då skrattande berättat för
sin man, att hon mer än en gång fått
risbastu i klostret, även som fullväxt,
därför att hon aldrig kunde hålla sig
tyst under måltiderna, och en gång
hade priorinnan givit henne handplagg
med en nässelknippa, emedan hon om
natten skrattat så högt i sömnen, att
hon väckt nunnan i nästa cell; det var
tydligt, att det var den onde, som
kittlade henne och förförde henne till att
skratta. Och då Anna slutade berätta,
stannade hennes man mitt i folkvimlet
under träden på Mercerian och betäckte
bägge hennes små vita handflator med
kyssar för att ta bort minnet av
nässel-svedan.
Och då man frågade honom, om
han inte skulle gå ner till
Slavonstran-den och köpa sig ett par vackra
österländska slavinnor — det hade nyss
kommit två hela skeppslaster —
skakade han bara på huvudet och
små-myste eller också frågade han sin
hustru med skälmaktig min, om hon
kanske var trött på honom och om han
inte ändå skulle gå och köpa sig en
fetlagd syriska med förgyllda naglar
och nardusdoftande hår, men då
kastade sig Anna Michiel skrattande över
honom som en vildkatt och bet honom
i örsnibben med sina små vita tänder,
så att allt folket såg det.
Till nästa jul skänkte hon sin man
en ny son, som blev kallad Orsato, och
julen därpå en tredje, som fick namnet
Matteo. Bägge gångerna firades dopet
med torneringar och rika
allmoseutdelningar. Sedan gingo de båda makarna
till S. Margherita för att visa
botgörer-skan de nya ättlingarna av släkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
