Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett attentat och en attentator. Av Konni Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var klart och kunde sättas i gång på
första signal. Man väntade endast på
att Reinikka själf skulle bli i stånd att
göra försöket och väntade under rätt
stor spänning, emedan vederbörande
noga följde med hans tillfrisknande,
tydligen beslutna att snarast möjligt
af föra honom till fängelset.
Länge behöfde man inte vänta.
Redan en vecka efter operationen tog
den enarmade sina första steg i
sjukrummet och någon dag därpå
förklarade han sig redo att gifva sig i väg.
Operationssåret var nödtorftigt, om
också långt ifrån slutligt läkt och hvad
han saknade i krafter ersattes af hans
oböjliga energi. Den öfverenskomna
signalen gafs till alla, som skulle hjälpa
till, att hålla sig i beredskap på
bestämd tid. Och samma afton försvann
Reinikka.
Den tiden på året blir det tidigt
mörkt och därpå var den första delen
af flyktplanen byggd. Man höll som
bäst på med att fylla sjukhusets
vinter-behof af ved, som dagen i ända kördes
in på gården af ett hälft dussin
forkarlar. Hvar gång de kommo med
sina lass öppnades portarna och föga
svårighet mötte att något så när noga
beräkna när nästa fora skulle anlända.
Då gällde det att vara färdig och att
snabbt begagna tillfället.
Fram på eftermiddagen var
Reinikka i ordning för äfventyret och
väntade på tecken att sätta sig i rörelse.
Feber hade han, men om af spänning
och oro eller ännu i följd af operationen
kunde hvarken han eller någon annan
säga. Så slocknade med ens det
elektriska ljuset i sjukhuset, dörren till
rummet öppnades och någon sade
half-högt: ’’Kom, det är tid."
Reinikka smög sig ut, längs den
mörka korridoren, nedför trappan och
ut på gården. Där öppnades i
detsamma portarna för den långa
ved-foran och medan det ena lasset efter
det andra körde in, smög sig den
flyende ut, med vedlassen mellan sig
och den utanför posterande polisvakten.
Det gick lyckligt och några steg
längre bort mötte han den, som först
skulle taga hand om honom. Så bar
det i väg ned till det ställe där en
motorbåt väntade och omedelbart därpå
puffade denna i väg västerut.
Farkosten ombyttes ett par gånger under
vägen på ställen där andra voro i
beredskap, kallt var det och ruskigt, till
hvila gafs inte mycket tillfälle, men
af förföljare syntes intet spår och det
var ju hufvudsaken. Reinikka själf
hade brännande feber, men var enligt
dem, som sågo honom under färden,
hela tiden vid godt mod, skämtade
öfver de andras oro, medgaf inte en
gång att han var trött och visade i allt
en spänstighet, som föreföll alla andra
rent ofattbar.
Två dygn kräfde resan. På det
tredje var flyktingen i Stockholm, där
man blifvit varskodd och väntade
honom. Då var det så slut med hans
krafter, att han genast måste komma
under läkarebehandling, men han var
i säkerhet och det medvetandet hjälpte
honom att inom mycket kort tid
öfver-vinna följderna af allt han under den
sista tiden genomgått. I Stockholm
fick han en konstgjord arm, så att det
inte omedelbart föll i ögonen att han
var krympling, och så snart han kände
sig något så när återställd — började
han öfva sig i pistolskjutning med
vänstra handen!
Han hade ingalunda öfvergifvit sin
afsikt, att skaffa ur världen åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
