Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUVELERNA PÅ GÅRDA.
AF ULRIK UHLAND.
(Forts fr. föreg. häfte.)
SJUNDE KAPITLET.
Björntorpet hade en enda förmånlig
egenskap, och det var ett enastående
vackert läge. Om man just nu kommit
från Gårdahållet och hade tillryggalagt
skogsvägen ända fram till grinden,
skulle man ovillkorligen ha stannat en
smula häpen. Den lilla stugan på den
branta sluttningen ned till vattnet såg
ut som en vacker tafla ur en sagobok.
Stugan var grå som renmossa, backen
rundt omkring låg i klart och
genomskinligt grönt, och där nere vid foten
af den korta sluttningen. låg det breda
sundet som Qtt blått band mellan två
stora, silfverblanka fjärdar. Och för
att göra sagan riktig hördes från den
lilla isgrå stugan en alldeles underbart
vacker musik. Det var, som om ett
vattenfall af toner hade trängt ut genom
de bägge smårutade fönstren till
vänster om dörren och i glittrande stänk
duggat ned öfver hela den gröna backen
därute. Någonting i musiken stod i
förunderlig harmoni med det klargröna
i gräset och den upphettade luftens
genomskinliga blåa. Plötsligt tystnade
musiken, och dess upphofsman kom ut.
Det var en ung man, som haltade.
Han var mycket ljus, och det låg
någonting egendomligt färglöst öfver hela
hans uppenbarelse, från det ljust
sand-färgade håret till den gråbruna
kavajen och de urtvättade randiga
bomullsbyxorna. Öfver hela hans person
låg en anstrykning af torftighet, men
på samma gång af en nästan petig
snygghet. Det fanns inte en fläck på
den gamla gråbruna kavajen, och
kängorna voro blankade på ett sätt, som
nästan kunde kallas kärleksfullt. Hela
människan såg så öfverdrifvet proper
ut, att det verkade otroligt, att han
kunde finna sig i att vara så fräknig.
Han gick några steg från
förstugu-kvisten och stannade borta vid den lilla
grönmålade träbänken utan ryggstöd,
som i förening med en halfcirkelformad
rundel af syrenbuskar utgjorde
ansatsen till en berså.
"Hallå, Jenny, hvar är du?"
"Här," svarade en synnerligen
bestämd röst. "Bakom byggningen. Jag
rensar dina evinnerliga mörtar. Om
jag kunde begripa, hvarför du alltid
skall få mört."
"Bättre mört än ingen mört."
"Jag är så trött på mört, så jag kan
dö." Jenny dök fram bakom knuten.
Hon höll ett skärbräde med sju rensade
mörtar balanserande på sin ena flata
hand, och i den andra höll hon en
uppfälld fällknif mellan tummen och
pekfingret. Den var tydligen nyss doppad
i vatten, ty det droppade af den.
"Se här, Karl Edvard, ta knifven."
"Hvad skall jag göra med den?"
Frågan kom i nästan förskräckt ton.
Jennys ljusblåa ögon blefvo mycket
skarpa.
"Dumsnut," sade hon långsamt.
"Du skall ta den och torka af den.
Och sedan fäller du ihop den. Och
sedan stoppar du den i någon af dina
etthundrasjutton fickor."
"Jag har ju ingenting att torka
På."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
