Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid. En sådan tävlan det varit att få
sig ett enda varv med henne.
Han, som nu var hennes man —
han hette Alfred Kall — var med vid
dansen men dansade icke. Han stod
och rökte cigarr och tittade på. Hon
såg på honom, enträget, men han såg
icke igen. Hon kände honom väl. De
hade lekt på samma trappa, gått i
samma skola, läst för samme präst och
kommit i tjänst på samma ställe — hos
hennes nåd. Men där upphörde
bekantskapen. Alfred Kall var dräng,
rätt och slätt, ingenting annat, men hon
— Svea Ljung — blev inom kort
kammarjungfru hos hennes nåd och
hennes nåds högra hand. Dag för dag
vidgades svalget mellan
barndomsvännerna, dag för dag var det som
hade Svea stigit i graderna men Alfred
Kall sjunkit. Om hon ville, kunde hon
minnas hur han brukat stå och se efter
henne och gått omvägar för att tala vid
henne. Hon hade väl givit honom
några ord ibland, några leenden och
blickar, så som hon brukade åt andra
— eller kanske mindre åt honom än åt
någon annan. Betjänten hade brukat
göra sig lustig över honom och härma
honom, och det hade hon funnit kvickt.
Men vid midsommardansen hade hon
varit glad om han bjudit upp, men det
gjorde han ej. Nu var han inte längre
dräng. Han hade slitit som en träl allt
sedan han kom i tjänst och fått ihop en
sparpenning, så att han vågat sig på ett
egnahemsköp. Huset stod redan
färdigbyggt inne i en björkdunge, han hade
så gott som byggt det med egna händer.
Hon höll ut både första och andra
dansen, hon ville låtsa som om hon
icke märkte att hon var förbigången,
icke kände hur man satt henne på
skampallen inför allas blickar. Men
vid tredje dansens början högg det till
i hennes bröst, hårt, så hon inte kunde
stå rak längre, och då måste hon bort.
Hon gick så omärkligt hon kunde,
men när hon var utom synhåll sprang
hon som vore hon förföljd. Hon kom
in i buskskogen, hon rev sig mot
kvistarna, de röda banden på hennes
klänning sletos sönder.
Där buskskogen slutade tog
mossen vid, en brun, gungande ljungmosse
med en liten gol i mitten.
Tuvorna gungade lätt när hon
sprang över dem och ett par gånger
sjönk hon ner. Det var skymning och
gölen låg stilla och blank som ett svart
öga. En stjärna, som kommit fram,
såg ner i den.
Hon var nästan framme vid randen
när Alfred Kall fick tag i henne och
bar henne tillbaka. Det var ingen lätt
sak. För vart steg han tog sjönk han
ner till knäna och det sög om hans ben
som om osynliga krafter ville hålla
honom fast och draga dem bägge
bottenlöst nedåt. När han nådde fast mark
lät han henne nästan handlöst falla ner
bland buskarna, alldeles som om hans
armar plötsligt förlamats i taget och
ingenting orkade lyfta mer. Och han
gick ett stycke ifrån henne, och stod
och skalv i kroppen så att han måste
taga stöd mot ett tfäd. Men när
han sedan återvände till henne var
han så lugn, att ingen kunde se, vilken
kappjakt och envigeskamp han haft
med döden.
En vit dimma steg upp och flöt
fram över gölen och delade sig i långa,
ojämna flikar upp emot himmelen. Svea
låg och såg på dimman tills hon tyckte
att flikarna voro utspärrade fingrar,
som sträckte sig efter hjälp. Om hon
nu legat sjunken på gölens botten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
