Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingenting att anklaga honom för när
dagen är inne."
–––––-Mitt i natten slog man på
fönstret till drängkammaren där Kall
låg.
"Elden är lös — ditt hus brinner,"
skrek en röst.
Kall kom halvklädd ut.
"Vänta," sade drängarna, som
också blivit vakna, "vi sätter för
hästen."
Kall hörde inte.
En luffare hade kommit på vägen,
och sett huset brinna — han hade givit
alarm, så nu fanns där folk.
"Jaså," sade Kall, han stod som
en, som inte förstått, så — plötsligt
började han springa fram mot vägen.
"Vänta," skreko drängarna. Men
Kall fortsatte utan att höra. Han hade
icke fått skor eller strumpor på sig,
det hade börjat töa och där snön smält
stucko vassa kanter upp, men han
tycktes icke känna huru fötterna
sargades.
Kall, som annars var så tung och
klumpig, flög nu framåt, som hade han
vingar. När han sprang genom
kyrkbyn, ringde kyrkklockarna i dova
klämtningar, i alla hus var det tänt och
många människor kommo och gingo på
vägen, men han gav sig icke tid till
att stanna och fråga någon. Hela tiden
hade han haft ett rött sken att följa
med ögonen, i kyrkbyn steg skenet till
flammor — ett stycke till och han
kunde höra hur flammorna väste, hur
virket knastrade sönder i hans hus.
Runt omkring låg den vita snön i
rosenfärg och alla träd stodo klädda som
i rosenslöjor med mörka ansikten
bakom.
Då Kall kom in på gården störtade
taket ner. En av väggarna, som hade
ett stort hål där lågorna slickade fram,
sviktade i samma tag.
"En sådan olycka," sade man till
Kall, "men ladugården kan räddas."
Kall stirrade från den ene till den
andre, öppnade munnen för att tala,
men fick bara fram Qtt hest ljud. Det
stod som en rök om hans kläder, så
hade svetten pressats fram under
halvmilen han sprungit, fötterna voro
sönderskurna, blodet rann ut under tårna.
"Svea," stötte han fram till sist.
"Där," sade någon och pekade på
en varelse som satt avsides, insvept i
en schal.
Kall rusade fram och drog schalen
med ett ryck från hennes huvud så
att ansiktet blev synligt. Sen tog han
henne på sina armar och gick fram
och tillbaka med henne, halvsprang och
tryckte henne oupphörligt intill sig, så
våldsamt att hon kunnat skrika.
"Att du lever," sade han, "att du
lever — att du lever." Han
upprepade samma ord om och om igen
under det han vaggade hustrun på
armarna som han vaggat ett barn.
Gnistregnet föll omkring dem och
lågorna bredde ut sig som fladdrande
dukar, björkarna stv>do redan
svartbrända och två gånger tog det eld på
ladugårdstaket. Men Kall såg
ingenting utom hustrun.
"Gå hem till vårt," sade en
grannkvinna, "ni tar död på er bägge två
så lite kläder som ni har på er."
Kall gick bort med hustrun i
famnen. Folk såg efter honom med
uttryck i ansiktena som skulle de tyda
en gåta. Ingen kunde fatta, att han
hade sin hustru så kär och kunnat
glömma på så kort tid.
Men inne hos grannens sjönk Kall
ihop som en trasa och grät högt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
