Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fotografien i rättvisans tjänst. Av Gunnar Malmberg. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stegstativets användning.
också genom att kameran anbringades
tätt under taket i alldeles lodrätt läge
förmedelst ett s. k. stegstativ.
I vissa fall kan det vara omöjligt
att verkställa en dylik fotografering,
och måste man då tillgripa utvägen
att söka rekonstruera det ursprungliga
sakläget, såsom följande exempel ur
praktiken visar. På stationsområdet
vid en större utländsk bangård hade
en lägre tjänsteman dödligt förolyckats
genom överkörning; han hade icke
observerat ett i full fart annalkande
lokomotiv, då han från en något
undanskymd plats skulle gå över
skenorna. Av trafikteknisk orsak kunde
liket naturligtvis icke få kvarligga,
tills rättsfotografen hann anlända, utan
fick denne sedermera åvägabringa en
s. k. situationsbild, på vilken den
förolyckade mannens ställning
omedelbart före olyckan markerades av en
polisman, och som dessutom visade
såväl det lokomotiv, som körde över
mannen, som en på motsatt sida om
mannen vid ifrågavarande tillfälle
befintlig maskin, från vilken händelsen
iakttagits och vars personal också
anlitades vid rekonstruktionen av
situationen. Denna fotografi kom sålunda
icke blott att skildra olycksplatsen i
rent lokalt hänseende utan kunde
samtidigt lämna ett bevis såväl för att
lokomotivföraren var oskyldig som att
det andra lokomotivets personal
verkligen hade kunnat bevittna olyckans
förlopp.
Blodspår äro ofta föremål för
rättsfotografens kamera, enär desamma på
grund av läge, form och utbredning
ofta kunna ge den viktigaste ledningen
till huru brottet utförts och under vissa
omständigheter även vem som varit
förövaren därav. Dylika spår äro
emellertid allt annat än lätta att
fotografera, då de i ton och färg
merendels helt obetydligt skilja sig från de
föremål, på vilka de befinna sig.
Intorkade blodfläckar ha vanligen en
rödbrun färg, men kunna genom
kemisk inverkan av underlaget,
temperatur och väderleksförhållanden också
antaga andra färgtoner. Blodspår på
t. ex. en grovrappad muryta, grusad
mark, mörka stenplattor, på tyger och
tapeter i färger, som likna själva
fläckarna, erbjuda sålunda ofta
avsevärda svårigheter för en framgångsrik
fotografering, isynnerhet om
förhållandena fordra arbetets utförande på
platsen. Såsom redan antytts, spelar
blodspårens form ibland en synnerligen
viktig roll, enär man på grund av
densamma kan sluta sig till i vilken
riktning den sårade — detta må nu
gälla offret för förbrytelsen eller
förövaren därav — rört sig. Den av en
blodsdroppe alstrade fläcken ser
nämligen helt olika ut, ifall den härrör
från en person som står stilla eller
som befinner sig i gående; i förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
