Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTFLASKAN.
EN RESEHISTORIA AV MAX DAUTHENDAY.
AUTORISERAD ÖVERSÄTTNING AV E. P. ENEWALD.
erlin var en brinnande härd i
solglöden. Hustak och
fönsterrutor dallrade i junihettan
som när den varma luften dallrar över
en stenöken. Det var, som om
auto-mobilerna med sina bensinångor likt
skaror av flygande ugnar värmde upp
gatorna. Och solen tycktes denna heta
junidag ej flytta sig ur fläcken,
överallt sol, överallt avgrundshetta!
Från Stettiner Bahnhof for på
kvällen tåget till Sassnitz, fullt av
skandinaver. Det var, som flyktade alla
människor för den tyska junihettan. Den
förnäma, palatslika färjan, som från
Sassnitz på fyra timmar går över
havet till Trelleborg, landade följande
morgon i Sverige, i det flacka Skåne,
men tycktes alltjämt förföljd av
ber-linerhettan.
Längtan att så snart som möjligt
komma upp mot den svalare Norden
tillät oss ej göra halt någonstädes. Vi,
den kvinna jag håller av, och jag, hade
kommit överens, att först resa från
Trelleborg uppåt västkusten till
Strömstad och sedan fortsätta till Lappland.
De närmaste tolv timmarna efter
Trelleborg reste vi längs västkusten upp mot
Sveriges nordliga gräns utan uppehåll
med undantag av en kort
middagsrast i Göteborg, och voro på kvällen
klockan sju framme i Strömstad,
reseroutens ändpunkt.
Tjugutvå timmar skilde oss från
Berlin. Så sade min tidtabell. Men
mina ögon hade under vägen från
timme till timme sagt mig: varje timme
blir här ett årtusende och i Strömstad
skilja dig tjugutvåtusen år från Berlin.
Knappast hade jag i Strömstad stigit
av tåget, så försjönk jag i dessa
årtusenden likt meteoren, som från en
främmande planet fallit ned på jorden.
Och jag steg ej endast de två små
trappstegen från järnvägsvagnen ned
till perrongen på svenska jorden, utan
hade trängt tjugutvåtusen mil djupt in
i en främmande värld, till ett
främmande hav, till en främmande himmel,
till en främmande sol, när jag steg ur
kupén i Strömstad. Och jag kom ej loss
igen. Jag satt däruppe vid Strömstad
på en ö i havet och lät nya öron växa
fram. Och jag tyckte mig nu ha lika
många ögon, som jag förut haft
hårstrån på huvudet. Mitt hjärta, som
eljest i Tyskland satt inkapslat i gamla
vanor och traditioner, svällde och löste
sig och blev som Adams hjärta den dag,
Gudfader visade honom Paradiset med
alla dess träd.
Den ö, på vilken jag satt och lät
biljetterna till mina båda andra stora
reserouter i Sverige förfalla, hette
Koster. Det är en ö i Kattegatt, som
tre gånger i veckan anlöpes av en
ångbåt, vilken på trekvarts timme
till-ryggalägger vägen dit från Strömstad
och medför posten. Men det betyder
intet. Även om jag där tre gånger i
veckan får min post, är och förblir
dock denna ö för mig en liten punkt
vid världens ända.
Att redan tjugufyra timmar efter
det man sett automobilerna rusa fram i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
