Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans helighet. Och dessa leenden
svävade med varandra över de
vati-kanska trädgårdarnas taxushäckar,
över palmerna, över terrassernas vita
balustrader upp mot den yppiga blå
rymden.
Påven lyfte ånyo giftflaskan mot
ljuset, så att den gnistrade i kapp med
den stora ringen på vänstra handens
tumme.
Signetringens allmakt lyste emot
mig blandad med flaskans skimmer.
Jag begrep dock ej genast, att denna
påvens gest ej avsåg att skymfa min
härliga oskuldsfulla ö.
’’Mänskligt gift kan leva länge i
det fördolda," sade den gamle mannen
med de bleka kinderna och den bleka
näsan, som plötsligt ohyggligt
levnadstrött lyste emot mig ur den kvalmiga
palmlundens dunkla grönska.
"Min käre diktare, ni har ju, efter
vad ni säger, haft detta gift med från
den där barbarön?" ljöd det ironiskt
från hans bleka läppar.
"Ja," sade jag ivrigt, försvarande
min ö. "Giftet kom dit utifrån,
någon-städes i världen. Men numera finns
det ej en enda droppe kvar på ön. Jag
har tagit allt gift med till Ers
Helighet och har överlämnat giftflaskan
omedelbart efter min sextiotimmars
resa för att Ers Helighet måtte skaffa
det ur världen."
"Min vän," sade den vita figuren
framför mig, som där i trädgården
under Roms blåa himmel tillika med
den röda kardinalen reste sig från
stolen och vars bleka läppar djupt häm-
tade andan som ville de säga mig en
djup sanning. Och jag tänkte redan:
Hans helighet skall säkert säga:
"Ingen, varken påven, diktaren, de
kristna eller hedningarna, kan skaffa
världens gift bort ur världen." Och
jag tänkte han skulle avskeda mig med
denna djupa visdom.
Men nej — Pius räckte mig endast
handen, i vilken han höll flaskan, till
avskedskyss och sade med en blinkning
mot giftflaskan:
"Ja, min vän, vi ställa den till de
andra."
"Bara det nu inte händer en stor
olycka," sade sedan kvinnan jag
älskar. "Det kan aldrig vara bra,
att man i Vatikanen så där ställer den
ena giftflaskan till den andra.
Kaptenen på Kosterön, som gömt på flaskan
i trettio år, blev ju alldeles tokig, och
till slut kallade folk honom en
hedning. Om bara inte nu hela Vatikanen
också blir vild av Kostergiftet!"
Och sannerligen — den älskade
varelsen fick åter en gång rätt. Redan
Qtt par veckor därefter började
historien med modernisteden och sedan
dess flyga bannstrålarna som förgiftade
pilar från Vatikanen över Alperna.
"Där ha vi det," säger jag till min
hustru (när jag lägger Baierische
Lan-deszeitung ifrån mig, i vilken så
utförligt redogöres för påvens
hälsotillstånd och själsskakningar). "Det
kommer sig därav, att påven endast har
kardinaler och ingen enda kvinna till
rådgivare. En kvinnas kärlek går
utanpå tio kardinalers visdom."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
