Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Men då se flickorna oss," sade
Elise en smula ovilligt.
Färgen på Jennys trinda kinder
steg litet. Fritz undrade Qtt hälft
ögonblick h varför.
"Kan aldrig skada dem att se, att
somliga inte dricka på fat," sade hon
kort och bestämdt. Fritz gjorde en
andra anmärkning för sig själf, och
det var, att Jaggernaut inte tyckte om
Lydia.
"Men inte åt dammen till, för då
äro vi saliga, innan vi ha kommit till
påtåren." Alfhild stod vid hörnet af
bagarestugan och pekade nedåt backen.
"Där kan Lydia sätta brickan."
Lydia klef ned från kökstrappan.
Hon hade hufvudet en smula högburet.
Elise såg sig frågande omkring.
"Men hvar ha vi Martha? Snälla
Alfhild, bed Lydia säga till Martha, att
vi vänta på henne."
"Hon kommer nog inte. Hon
tycker ju, det är så ruskigt att se
människor, som dricka kaffe."
Elise fick en uttråkad min.
"Du pratar så gräsligt mycket
skräp, Alfhild, ursäkta att jag säger det.
Vi skulle ha det bra mycket trefligare,
om du lät bli. Det tröttar mig så
förskräckligt."
"Men det håller dig vid lif," sade
Alfhild lugnt. "Om jag inte pratade,
så fick du gräla i familjegrafven."
Elise såg inte ut att tycka repliken
vara lyckad.
"För resten så behöfver hon ju
inte dricka kaffe. Hon får ju te. Och
jag gör ju henne så gärna sällskap."
"Så dum jag är," sade en bestämd
röst bakom dem, och det var Jennys.
"Jag har ju en saftbutelj med mig, det
var så sant, det."
Hela sällskapet hade kommit
half-vägs nedför köksbacken. Lydia hade
placerat brickan på en någorlunda
horisontal fläck i skuggan af ett par
buskar och kom upptrippande emot
dem. Hon var bara på ett par stegs
afstånd, när Jenny började tala om
saften. Fritz begrep inte, hvad det
egentligen var, som kom honom att
just nu med ett visst intresse se på
Lydia. Kanske det var, för att vara
hennes röst, som han hört uppe i
handkammaren: "Nu skall du se, att hon
bjuder på saft."
Han såg på henne ett par
sekunder, och mungipan åkte sakta upp.
Men ögonlocket åkte inte ned, och det
kom något stelt i hans fysionomi.
Lydia hade stannat. Handen var
behagfullt instucken i förklädesfickan,
och de blåa ögonen betraktade Jenny.
Ett litet leende, det oförskämdaste han
i sitt lif skådat, rann upp vid den ena
mungipan och försvann vid den andra.
Det såg ut, som om hon hade sväljt
det.
"Vill Lydia vara snäll och ta ner
litet vatten och några dricksglas," sade
Elise vänligt. "Vattenkaraffinen står
visst kvar på skänken i salen. Och
fröken Mark har en saftbutelj där
uppe. Hvar står den?"
"Den hänger i ett brunt paket i
korridoren," sade Jenny. "Det är ttt
randigt snöre omkring."
"Och säg till fru von Lake, att vi
sitta här nere."
"Jag skall genast komma," sade
Lydia mjukt.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
