Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sedeln. Av Arthur Nordén. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tände, kunna ha kommit öfver gamla
rariteter som de slå bort för en spottstyfver,
ser man mycket ofta till och med
distingerade fotgängare, med handskar och hög
hatt, göra en rond längs kajerna och
uppmärksamt lornjera låda efter låda. De
ha öfverhufvudtaget alltid kunder.
Fransmannens fordringar på en boks utseende
äro som bekant tämligen måttliga, en
sprucken rygg och en prickig rostbrand
på sidorna hindra honom ej att köpa en
bok, af hvilken han väntar sig intresse.
Nå, för egen del har jag svårt att
följa honom därutinnan, men jag
brukade ändå dagligen under min promenad
på Quartier latins strand plocka i de lådor,
som jag sett innehålla en del värdefulla
saker. Det var särskildt en gubbe på
Quai S:t Michel, på hvars lådor jag höll
ett vaksamt öga. Det var en liten, satt
gubbe med två skarpa streck ned från
näsvingarna, ett rakt och djupt veck
mellan de plirande ögonen, buskiga, mörka
ögonbryn och kort, kastanjebrunt
hakskägg. Han hade alltid en urblekt mjuk
filthatt och en omsorgsfullt knuten svart bred
kravatt. Han stod som de andra vid sin stol
ett stycke från lagret och sökte med ett
frånvarande, ointresseradt uttryck i
ansiktet ge kunderna sken af att lådorna ej
tillhörde honom — kanske i afsikt att
därigenom förleda dem till en eller annan
oförsiktighet, som det kunde roa eller
gagna honom att taga fasta på. Det var
oftast folk framför hans lådor, och affären
gick bra. Det var god litteratur i väl
bibehållna, ofta alldeles nya och olästa
volymer och till vanliga låga
antikvariatpriser. Ville man pruta ytterligare var
gubben ej heller omedgörlig.
När jag i dag vid 12-tiden kom gående
längs kajen stannade jag som vanligt vid
gubbens lådor. Han var nära nog den
ende som ännu höll stånd på hela Quai
S:t Michel. Det hade börjat blandas en
och annan snöflinga i dammet, som
vinden förde kring, och de flesta hade slagit
igen, om ej för annat, så för att inte få
snö i skåpen. Men gubben lade endast
ned glaslocken, som han hade under
själfva de plåtbonade, massiva trälocken,
fällde upp kragen och slog sig ned på sin
stol, vindande med tummarna och
sändande snabba ögonkast till dem som
stannade framför hans lager. Jag upptäckte
genast flera intressanta nyheter, en
alldeles ny, oskuren, väl tryckt och
redigerad Musset-upplaga, en Renan i ett litet
och vackert format med mera som jag
genast tog fram och undersökte. De
be-funnos fullgoda och jag hörde efter priset.
Det var otroligt billigt. Jag bestämde mig
för Musset’erna men betänkte mig en
stund vid Renan. Medan jag öfvervägde
saken och bläddrade här och där kom
det en kund till lådan bredvid min. Han
plockade en stund bland böckerna, höll
plötsligt upp en mot ljuset och böjde
tillbaka alla blad på bägge sidor kring ett
som han gnuggade mellan fingrarna och
uppmärksamt betraktade. Om en stund
gick han fram till gubben och frågade
efter priset på boken. Det var en
gammal i gult pergament bunden Guarini från
1600-talets första år. Gubben tog lugnt
emot boken, öppnade den med samma
oberörda, säfliga uttryck, läste titelsidan
och stafvade det latinska årtalet. Sen
bläddrade han hastigt genom bladen, strök
öfver ryggen och sade att han säkerligen
finge tio francs för den. Så gamla böcker
ha alltid ett mycket stort värde, sade han.
Kunden, en student med ett blekt
och magerlagdt utseende, borrade
ofrivilligt ett par heta ögon i bokinisten men
tycktes plötsligt bemanna sig, vägde
boken i handen ett par gånger, föreslog ett
lägre pris och fick ett bestämdt nej till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
