Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sedeln. Av Arthur Nordén. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjungit så här för att skaffa mig de två
francs femtio som ännu felades. Jag har
sjungit, men — men det går ej längre.
Jag är — gammal — och förbi. Man
har skrattat åt mig, eller sagt mig hårda
ord, tagit mig i armen och knuffat mig
utanför dörrarna. Jag har fått nöja mig
med att sjunga på gatorna, framför borden
på restaurangerna vid boulevarderna, och
de ha haft så få gäster för kylans skull.
Nu är det kväll och jag har endast två
francs och tio, och ändå har jag ej smakat
en tugga eller en droppe på hela dagen
och vågar ej göra det i kväll heller, ty
om jag dröjer för länge med betalningen,
så säljer han bort boken till någon annan.
Och det skulle vara den största olycka
för mig. Tills i morgon bittida måste jag
ha de återstående en -franc och fyrtio,
måste, förstår min herre?"
Den stackars kvinnan åt hungrigt på
croissanterna och fuktade de af törsten
hvitfjälliga läpparna med vinet.
Studenternas gruff hade resulterat i att
en man blifvit utsedd att följa Emile till M.
Bac. En lång gänglig sorbonnare reste
sig från ett bord och stegade ut.
Kvinnan fortsatte:
"Det gör mig så ondt om mina små
barn som ej sett till mig på hela dagen och
ej fått någon mat igen. Gud vet hvad som
blifvit af dem. Det är för deras skull jag
lider allt detta. Och nu, min herre, tack!
Jag skall aldrig glömma er godhet."
Jag var förlägen. Jag ville
naturligtvis gifva henne hvad hon behöfde för
att "utlösa" sitt förvärf. Jag förstod
naturligtvis att gubbens bok innebar något
slags bedrägeri, därom vittnade de många
olika prisen och upptäckten att han med
sin vanliga illmariga uppsyn tog fram
boken ur förvaringslådan och ställde den
på sin plats igen, trots
överenskommelsen. Men jag hade ej mod att taga henne
33. — 1913.
ur villfarelsen. Jag beslöt emellertid att
gifva henne de erforderliga örena mot
uttryckligt löfte att hon nu ginge hem till
sina barn och ej uppsökte bokhandlaren
förrän’vid half niotiden följande morgon.
Om en stund kom den långe gänglige
tillbaka och berättade misslynt att det
varit för sent. Emile och de yngre voro
försvunna på Boul Mich, det hade varit
omöjligt att upptäcka dem i folkmassan.
Man fick lita på Emiles hederlighet. Han
återtog sin plats, och efter hand
återkom en och annan af de yngre.
Stämningen var i början tryckt. Ingen
kom sig för med att tala. Så småningom
började en af de yngre beskrifva en del
egendomligheter, som förmärkts hos
Emile. Han hade varit upprörd, ögonen
hade brunnit sjukt, rösten darrat, och han
hade talat om att han kanske inom kort
vore bärgad för långa tider framåt; de
lämnade honom fattig, och i stället för de
tio francs, de väntade honom åter med,
skulle han kanske komma med femtio
gånger tio mer ...
"Aha," — och tvenne äldre
sorbonnare kastade sig mot stolsryggarna —
"voilå, det var därför hans far var
kamrat med monsieur Bac!"
"Har man sett på fan, Emile
upp-lefver just 500-francssedeln på Quai
S: t Michel. Det är sålunda Bac,
gubben heter."
Det blef allmänt jubel, en herre slog
pipan i hufvudet på grannen midtöfver
bordet så att gnistorna stodo som en
soteld kring den olycklige, två man stego
upp på en stol i hvar sin ände af lokalen
och började tvenne humoristiska tal, som
afhandlade hur de själfva blifvit lurade
af monsieur Bac och utmynnade i ett
sympatiuttalande för aftonens offer.
Talen möttes med inkast, skratt och
applåder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
