Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sedeln. Av Arthur Nordén. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stannat för att betrakta en Guarini hos M.
Bac på Quai St. Michel. Rätt som han
bläddrar i den stöter han på två
samman-limmade blad, mellan hvilka tydligen
någonting var instoppadt. Han undersöker
saken och finner att det instoppade måste
vara en sedel på 500 francs. Döm om
hans upphetsning. Han försöker med
största lugn fråga efter bokens pris. Tio
francs, oryggligen. Död och pina! Hur
producera hop tio francs i en hast. Han
har begagnat hvarje stund af dagen, tills
det blef för sent, gubben Bac hade gått
hem. Förslaget med bokafsäljningen hade
kommit honom väl till pass, med de femton
luntorna i en bunt på ryggen hade han
tågat ned på Quai St. Michel och frågat i
kaféerna efter M. Bacs adress, som han
ändtligen fått reda på. För de få sous,
han ägde, hade han tagit en tram och
be-gifvit sig dit. Han hade, ärligt sagdt, gjort
gubben det förslaget att taga mot de
medförda böckerna som vederlag för Guarini
— man gaf honom med jubel förlåtelse
— men gubben hade beklagat, den vore
redan såld. Man skålade, hurrade och
drack.
Men vid köpets uppgörande, sade
gubben, hade han råkat bläddra i volymen
och därvid upptäckt en sedel som låg
gömd mellan tvenne hopklistrade blad.
Köparen hade emellertid hastigt ryckt till
sig boken, släppt tiofrancsen på gatan och
tagit till benen. Om en stund hade han
kommit tillbaka ursinnig. 500-francsen var
en dålig efterapning, handmålad, med
akvarellfärger . . . Han ville låta köpet
gå tillbaka, det hade M. Bac satt sig emot,
i hvarje fall ville han då ha tio sous mer
än han själf erhållit och på den punkten
befann sig frågan nu. Då hade Emile
sport om han kunde få sälja böckerna.
Jo, det gick kanske för sig. M. Bac bjöd
fem francs, men genom sinnesnärvaro och
fintlighet hade Emile räddat ända till tio
francs, och här äro de.
Hurrarop, skålar, tal, hissning. Och
så ställdes de tio francsen till värdens
förfogande och ingredienserna till en större
burschikos gask buros fram. Stämningen
blef en stund nästan högtidlig, men löstes
så småningom och var snart åter den
uppsluppnaste. Jag kände mig väl till lags,
och som jag ej fann mig störa, beslöt jag
draga nytta af aftonen ännu en stund.
Glasmästaren tycktes också trifvas väl,
ty han satt ännu vid sitt bord och rökte
sin pipa med det förnöjdaste utseende i
världen. Jag observerade på väggpanelen
bakom hans bord en smal, koncentrerad
ljusstrimma, hvars upphof jag måste
använda en stund för att finna ut. Den
härledde sig tydligen från en af hans
glasrutor, ryggstället stod alldeles bredvid.
Vid skifvans gjutning hade det bildats en
liten anhopning, en konvex glaskula, som
nu tjänstgjorde som lins och samlade
ljusstrålarna från gaslampan öfver disken.
Studenterna fraterniserade nu som
bäst. Plötsligt framkastades ett förslag
att man borde sätta stopp för M. Bacs
trafik, bespara sina medmänniskor denna
obehagliga själsspänning och öfva hämnd
för liden smälek. Det sista slog an, och
snart vimlade det med förslag om
tillvägagångssätt. Det bästa befanns
emellertid vara att samt och synnerligen, efter
slutad gask, begifva sig ned till Quai S: t
Michel, bända sönder lådorna och kasta
dem i Seinen. Varorna på mitt bord
till-läto mig emellertid att något nyktrare
bedöma detta förslag, hvartill kom att jag
sedan flera nattmarscher hem från teatrar
och dylikt bestämdt visste att ej mindre
än tre poliser posterade i grannskapet.
Den del, jag tagit i den fattiga kvinnans
öde, gjorde mig emellertid mycket hågad
för en liten hämndeakt och då jag redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
