- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
520

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klädsnobberi. Spridda drag ur den manliga elegansens historia. Av Karl Benzon. Med 12 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig till den verkliga liksom peruken till
håret.

En anonym tänkare (av fransk
härstamning) förkunnar, måhända något
svävande — att elegans är liktydigt med:
agrément résultant de La grace et de
la dis Un c tion dans les manieres:
»angenämt intryck som uppstår genom
behagfullhet och belevenhet i yttre
uppträdande».

Cicero, den elegante vältalaren,
använder termen elegantia rätt ofta och
från skiftande synpunkter. £

Den romerske epigrammatikern
Mar-tialis, född äkta spanjor, skildrar sin tids
föreställningar om elegans i följande
dialog:

»Cotilus, jag hör alla människor
påstå att du är en elegant. Men säg mig,
vad är en elegant?»

»En elegant, min käre Martialis, är
en man som med symmetri ordnar sitt
lockiga hår, som sprider doften av
Arabiens balsam och Indiens kanel, som
gnolar Alexandrias och Cadiz’ vällustiga
visor; som i takt rör sina från hår
befriade armar; som tillbringar hela dagen
sittande i en dams kåsös och som aldrig
upphör att viska än åt den ena kvinnan,
än åt den andra; som ständigt är
sysselsatt med att läsa eller skriva
kärleksbrev; som löper från det ena gästabudet
till det andra och vet namnet på
värdinnan vid varje och som kan redogöra
för våra ryktbaraste kapplöpningshästars
genealogi.»

»Vad säger du, Cotilus? Detta är
således vad Rom kallar en elegant ? Jag
inser att din konst är bagatellernas
vetenskap.»

Här finnas ju vissa smådrag, som
passa in även på senare tiders
klädsnobbar, men viktiga enskildheter torde
ha förbigåtts — och så bra är kanske
det för översättaren.

Ett djärvt språng i tiden, och vi få
tillfälle att betrakta den franske kung
Henri IIIis mignons, avskyvärda och
avskydda i om möjligt samma grad som
monarken själv. — »Dessa vackra
smek-ungar hade håret friserat och omfriserat
och upplagt under sina små
sammetsmössor liksom hos damerna och sina
batistkrås om halsen styvstärkta och en
halv fot vida, så att man tyckte sig

skåda Johannes Döparens huvud på
ett fat.»

Så meddelar en ungefär samtida
historieskrivare.

De unga herrarna voro halva
dussinet jämnt och hette: Quélus, Livarot,
Saint-Mégrin, hertig de Joyeuse, markis
d’0 och hertig d’Epernon.

Trots äckliga symptom av detta slag
ansågs Frankrike ett par århundraden
framåt såsom den manliga (och
kvinnliga) elegansens hemland, där modets
lagar dikterades och lyddes.

Någon har sagt om Buffon, den
frejdade naturhistorikern, att han var en
atlet, ehuru detta ej framgick av hans
stil. Stilens elegans parades med
dräktens. Han arbetade aldrig vid sitt
skrivbord utan att vara iklädd spetskrås och
spetsmanschetter.

Han begabbades därför, men tog
gäckeriet med sublimt lugn. •

Restes ej åt honom redan under hans
livstid en bildstod med den ståtliga
inskriften: Majestati natur-ce paringenium.
— »Hans snille är jämförligt med
naturens majestät!»

[f[f Buffon dog åttioettårig några
månader före den stora franska revolutionen.
Efter honom kommo sansculotterna, »de
knäbyxlösa», och i den manliga
elegansen yppades ett till anarki
gränsande tillstånd av samma slag som i det
politiska livet.

Les incroyables, »de otroliga», var
ett namn som under Direktoriet (1795—
1799) gavs åt eleganta individer,
mestadels manliga, som i sin klädsel lade an
på en extravagant och löjeväckande
omsorg.

Dessa »otroliga», som utgjorde en av
den kungligt sinnade oppositionens
förstärkningar, utmärkte sig isynnerhet
genom sitt uttal, sin klädsel och sin
hemlighetsfulla uppsyn av konspiratörer. Då
de talade slukade de r’en, ombildade
Kart sje-\]uå till s och mjukt sje-\)\\d
till z. I början av Direktoriet voro de
modets konungar. Den allmänna
dräkttyp, som de stoltserade med, beskrives
på följande sätt:

Buteljgrön livrock (närmande sig
fracktypen) med ofantliga skört; veckade
knäbyxor som till hälvten doldes av stora
knappar; randiga strumpor och små spet-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free