Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klädsnobberi. Spridda drag ur den manliga elegansens historia. Av Karl Benzon. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ordet att man frös vid betraktandet av
hans isar.
I »dandyism» ger Wickenberg ingen
av kamraterna efter.
Många stockholmare torde ännu
erinra sig den portugisiska vicomte
Antonio d’Acunha de Soto Maior, som först
efter många års ortografiska vedermödor
fick sitt namn rätt fixerat i Sveriges
statskalender.
Soto Maior.
I egenskap av sitt lands envoyé torde
han ej ha överansträngt sig, isynnerhet
som han ej lär ha åtnjutit någon
nämnvärd avlöning. Den enda gång jag såg
honom verka i någon mån som
diplomat var en sommarafton på 1880-talet,
då han under tåguppehållet vid
Hässleholms järnvägsstation skalade kräftor åt
sin korpulente, germanskt blonde
suverän kung Luis I.
Här i Stockholm hade jag sedermera
ofta tillfälle att bekika honom, då han
trippade omkring i sina diminutiva, med
briljanterade spännen dekorerade skor
såsom en vandrande skräddarskylt.
Men den så mycket omskrikna
elegansen syntes mig och mången något
väl skrikande att vara äkta. För mycket
brokig grannlåt och exotiskt bjäfs. För
många ädelstenar — det fanns till och
med åtskilligt gott folk som på fullt
allvar viskade om »falska juveler».
Av folkhumorn kallades han »Söta
majoren».
Det dröjde icke länge innan han fann
sin efterliknare — en man som vanligen
skar i trä, men den gången högg i sten.
Denna bleka kopia var i dagliga livet
xylograf på,Söndags-Nisses klichéanstalt
och hette Mauritz Meijer.
Behöver jag väl säga att gatans
skämtlynne bestod ett smeknamn även åt
sydlänningens nordiske dubbelgångare.
Stundom kallades han »Schönmeijer»,
ungefär lika ofta »Söta Meijer».
Nåja, hade han bara kunnat lägga
bort vanan att snusa, så —
Ännu då dessa rader skrivas finnes
tillfälle att betrakta en av Soto Maiors
originalskrudar. Den hänger på salig
gubben själv, som in effigie härbärgeras
hos Stockholms Panoptikon — så länge
det varar.
De båda bulevardredaktörerna
»Jörgens» (Georg Lundström) och Janne
Bruzelius’ inbördes fejder torde även de,
mångenstädes leva i friskt minne.
Stridigheterna gällde esomoftast de båda
tidningsherrarnas yttre människa, ehuru
väl knappast någondera torde ha
besuttit grundligare vederhäftighet på detta
område.
Jörgen, som var nästan ett geni i
konsten att hitta på nya ord med
sarkastisk innebörd, yttrade sig med
överlägset hån om konkurrentredaktörens
»loppcirkusdirektörselegans». Janne
parerade med ett försök att bevisa
hurusom Jörgens allra nyaste redingote var
— vänd.
Någon tid bedrevo de två
redaktörerna sin verksamhet i samma fastighet,
Brunkebergs hotell. Det var under detta
korta skede Jörgen riktade ett av sina
beskaste utfall mot sin medtävlare:
»Redaktören för konkurrenta visan
skall tydligen snart på korruptionsfest.
Stärkskjortan hänger till torkning på
gården.»
Märk väl denna utsökt lömska
sin-gularis I
Allt detta improduktiva gläfs
hindrade emellertid icke att de båda
antagonisterna försonades åtskilliga gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
