Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gafveln utåt parken, tätt under
koppartaket. Utanför sin dörr hade han den
långa, mörka vinden, och för att
komma ned måste han våga sig utför en
smal, nästan lodrät stentrappa, som
troget följde den tämligen sneda
sängkammarväggen, där korridoren
slutade. Detta lilla ufbo hade i långa
tider varit husets enda officiella gästrum.
Men samtidigt med uthusbygget hade
man i corps de logis’et gjort den enda
förändring, som Elise efter mycket
grubblande någonsin gått in på. Man
hade tagit en tredjedel af
handkammaren och med brädväggar åstadkommit
inte mindre än fyra små rum. Till och
med Elise hade tyckt, när det var
färdigt, att det egentligen inte var så dumt.
Ty handkammaren var lika onaturligt
stor för det, och det var ganska skönt
att ha någon annanstans att lägga mera
anspråkslösa gäster än i kabinettet. Ty
kabinettet hade tapeter från Kristinas
tid, och nu för tiden började det bli
modernt att ställa sig i en balja om
morgnarna och stänka tvättvattnet på
väggarna.
Fru Martha hade legat ett par
timmar på förnatten och läst. Det var en
bok, som hade kommit ut för ett par
dagar sedan, och som hon fått i
korsband från bokhandeln i Stockholm i
går. Den hette "Har andevärlden en
utvecklingshistoria ?" Hon hade läst
om den två gånger, somliga partier
flera gånger, och för hvar gång var
det, som om hon kommit på
någonting nytt. Saker, som hon med sin —
ändå ganska uppöfvade —
kombinationsförmåga hade tyckt vara ganska
hvardagliga, stodo med ens för henne
som någonting underligt — någonting
dragande mystiskt — skreko med
nästan förnimbara röster på en förkla-
ring, gående utom det hvardagliga, det
med det lägre materiella lifvet
förknippade. Så till exempel det här nya
med färgerna. Var det verkligen så,
att den motvilja för en viss färg, till
exempel gulgrönt, som det materiella
ögat kunde känna, berodde på, att
bakom den materiella strålsfären gulgrönt
dolde sig en immateriell lifssfär, som
var osympatiskt stämd mot den själ,
hvilken genom ögat förnam färgen?
I så fall var ju hvarje otreflig
färgsensation fullt förklarad.
Hon låg en stund med armbågen
nedborrad i örngåttskudden och
handen under örat. Hon hade ögonen
stelt riktade mot ljuslågan på
nattduksbordet, och tänkte skarpt. Det var som
om en hittills osedd vidd med ens hade
fått en öppen dörr. I så fall var det
ju också klart och tydligt, hvarför hon
hade tyckt, att Jenny Marks gula
yllekofta var så gemen. Det var
naturligtvis inte så, att färgen i och för sig
var gemen, utan det var det andliga
lif, som den representerade, som var
osympatiskt, kanske fientligt stämdt
mot henne själf. Och det var det
underliga med tänkandet, att den ena
underliga tanken obevekligt födde den
andra. Konsekvensen måste helt enkelt
bli den, att den människa, som trifdes
i en sådan kofta, måste stå i harmoni
med lifssfären bakom den, måste
således vara lik sfären. Således var
Jenny Mark en osympatiskt, kanske
fientligt stämd själ. Fru Martha ryste
lätt till och drog upp det hala, spritt
nya satintäcket bättre kring axlarna.
I samma ögonblick som hon gjorde det,
slocknade ljuset.
Hon låg under några ögonblick
absolut stilla med vidöppna och
stirrande ögon. Fast ljuset hade slocknat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
