Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de vanliga ytterskären framåt och bakåt
till utförande av öglor och treor m. m.
Det ansågs på den tiden som ett
mycket vackert bevis på skicklighet att med
stark fart »klyva baklänges».
Det är rätt nöjsamt att läsa
skildringar från den tidens idrottsliv på
skridskobanorna. I Stockholm bedrevs
skridskoåkningen dels på 1860-talet på
dammarna i Humlegården, dels på den inre
delen av Nybroviken, som var indelad
i flera små skridskobanor, skilda åt
medels snövallar. Snön bortfördes aldrig
utan skottades endera åt sidorna eller
upplades i stora högar mitt på banan.
Ju snörikare vintrarna voro, dess större
blevo vallarna och dess mindre banorna,
och vid slutet av vintern liknade det
hela mest ett nät av kanaler, slingrande
sig mellan snömassorna. Vid det minsta
töväder översvämmade snövattnet
banorna, som då voro omöjliga att
använda.
De användes icke heller av många
utom om söndagarna. Banorna
under-höllos av hamnkarlar och andra, som
förde ett strängt regemente med sina
kvastkäppar och oblidkeligt förföljde
var och en, som icke godvilligt ville
offra sin 5 öring, ty mindre mottogs
icke gärna. Folkhumorn hade även
givit dem namnet »isbjörnar» på grund
av deras talang att preja de åkande på
slantar. Hade man genom en
lämpligt avpassad skärv skaffat sig fred på
en bana, så var man lika olyckligt
däran, om man vågade sig in på
angränsande; även här jagades man som
ett vilt djur, tills man på nytt
nödgades vädja till portmonnän, såvida man
icke föredrog att, följd av en skur av
hotelser och okvädinsord, skyndsamt
göra sin reträtt till den förra banan.
Hade man då otur, så kunde det .hända
att den, man nyss givit en penning,
höll på att »blöta» den på närmaste
krog, och man anprejades då på nytt
av någon medhjälpare, som var
okunnig om ens mellanhavande med den
förra »isbjörnen» men lika mån som
denne om förtjänsten.
De skridskoåkande utgjordes
huvudsakligen av pojkar, som satte en ära i
att kugga bankarlarna på deras
förtjänst och som lågo i delo med
varandra, då de icke gjorde front mot
Nybroviken på 1870-talet, efter en teckning av R. Haglund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
