Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans T. Ncess berättar:
’’Mina minnen och
intryck från
idrottens barndom" äro
många och starka.
Rodden var min
första och käraste idrott,
och mina "första"
idrottsminnen äro de
härliga rodderna i
"Miss Sarah" och
"Victoria," före
Stockholms
Roddför-Båthuset", där jag hade den
Hans T. Naess 1886
enings tid.
förstnämnda lilla lätta halvutriggade Skiff
upplagd, var Rydbergska Stiftelsens
trädgård, som gick från Riddaregatan ner till
Strandvägen, där huset n: r 25 nu ligger.
Att bära båten snett över Strandvägen till
klappbryggan var ju så bekvämt som man
kunde begära mitt i en stad. Den andra
båten, som jag ägde tillsammans med
Fredrik Ulff, hade sitt hem å Karlsvik
å Kungsholmen, under ingenjörerna Åbom,
Faustman och Östbergs gästfria tak.
På den tiden blev man, då man
färdades i kapproddbåt, betraktad åtminstone
som mycket excentrisk. En känd, numera
hädangången idrottsman, som paddlade
upp genom Norrström i sin kanot, blev
till-ropad av ett barn på kajen: "Skall farbror
till Konradsberg?" vilket tillvann sig
Norrbropopulacens livliga applåder.
Idrottsmannen, då medicine
studerande, ämnade sig verkligen till
Konradsbergs hospital, där han för tillfället
tjänstgjorde.
Så kom, år 1880, Stockholms
Rodd-förening, med sitt båthus på den idylliska
plats invid Skogsinstitutet, som den först
sistlidna höst måst övergiva för att lämna
plats åt Stockholms nyaste och finaste
villakvarter. Första sommaren ägnades
mycket åt småtrevliga utflykter till
Fjäderholmen och Lidingöbro värdshus som då
kunde räkna roddarna bland sina flitigaste
kunder. Men redan nästa sommar började
man finna att värdshusbesöken icke voro
nyttiga för en god idrott och så började
man skilja på "kägelroddare" och verkliga
kapproddare, och de senare blevo alltmera
i majoriteten, då man närmade sig dagen
för första kapprodden i Stockholm i
augusti 1881. Till minne av denna kapprodd
bevarar jag ännu en ståtlig marinkikare,
skänkt av juvelerare Hallberg "till
Stockholms Roddförenings snabbaste båt". Jag
var nämligen stroke i den segrande fyran.
Båtlaget utgjordes för övrigt av F. af
Sandeberg, Chr. Pyk och Alb. Bergström
med O. Ström som styrman.
Vid en söndagsutflykt i utriggare utåt
segelleden råkade en fyra bli vattenfylld,
och nödhamn måste sökas å den gästfria
Fjäderholmen, där kläderna torkades och
lugnare väder inväntades. Som vanligt
lågo där en hel del lustseglare, vilka med
"intresse och deltagande" åsågo vårt
haveri. Intresset visade sig dagen därpå i
en notis i Dagens Nyheter, börjande
sålunda: "Våta som tuppar" blevo en del
kapproddare som i den friska brisen
vågade sig ut på Värtans vågor etc, och
varuti händelsen beskrevs ganska ironiskt.
Söndagsseglarna ansågo oss löjliga som
vågade oss ut i så ynkliga farkoster.
Vintern 1882 öppnade Stockholms
Roddförening för första gång sin
skridskobana, som under sex vintrar utgjorde en
omtyckt samlingsplats för "ungdom av
bägge könen", som där idkade god sport
och för övrigt hade det kolossalt roligt.
Fram på vintern höll föreningen
hastighetstävlingar å en stor bana vid Framnäs.
Föreningen, som stod väl med
myndigheterna, hade fått låna av Stockholms
stad en mängd höga flaggstänger, som
upprestes på isen kring den 3,600 fot
långa banan som i sin flaggskrud tedde
sig storartad. Tävlingarna hade, trots
inträdesavgifterna, lyckats samla en mängd
åskådare på isen och intresset var så stort
att publiken icke ville skingra sig, oaktat
det syntes vara ganska stor fara att stanna
kvar. Det var nämligen töväder och
vattnet på isen steg oupphörligt, då isen ej
var tillräckligt tjock att bära de tätpackade
åskådarskarorna. Vattnet stod delvis flera
tum högt då sista löpningen återstod och
nu var frågan: "Inställa denna eller låta
den gå av stapeln." Det senare
alternativet valdes och allt gick lyckligt.
Publiken hade stigit upp på bänkarna och
tittade endast då och då ned för att se hur
långt upp på bänkfötterna vattnet stigit,
37. — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
