Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Inför alpvärldens majestät. Av And. Pallin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten med, och det är vanligen fallet, blir
påkänningen för den, som skall taga emot
rycket i isgropen, så stark, att han med
väldig kraft slungas upp — olyckan i dess
största vidd är inträffad. Lemlästade eller
ihjälslagna ligga alpinisterna vid brantens
fot, måhända hundratals meter under den
plats, där första fotsteget förlorades.
I snart sagt alla berg, där dylika
olyckor överhuvudtaget kunna inträffa, ha
de också hänt. Föraren brukar omtala,
att här måste man vara försiktig, ty —
och så berättar han, vad som timat. Detta
verkar ingalunda så, att man avstår från
försöket — man kan inte förmås att
vända, när man står vid foten av toppen
— men man blir försiktigheten själv.
Under de flesta alpbestigningar är
man vid ett eller annat tillfälle tvungen
att passera uppför dylika väggar. Om
berget utgöres av en tydligt utpräglad kam,
som höjer sig mot himlen, stupande
lodrätt åt ena hållet och brant åt det andra,
skulle man kunna tro, att det vore
jämförelsevis bekvämt att gå allra högst uppe
på kammens isdrivor. Dessa utgöra också
synbarligen en ypperlig promenadväg av
fast is. Men man kan ej begagna sig av
den, i ty att drivorna alltid skjuta över
fasta klippan, utpressade av stormen till
tio, tjugo meter långa isflarn. Om man
ginge där uppe, kunde man ej se, var
man ginge på fasta klippan och var man
hade de överhängande drivorna under sig.
Man skulle utsätta sig för risken att gå
på ett bräckligt istak, som när som helst
kunde störta ned, och man kunde falla
tusentals meter, innan man toge törn mot
fasta klippan eller mot gletschern under.
Alpinisterna äro därför hänvisade att söka
sig väg fram tätt under, stundom knappt
ett tiotal meter nedom kammen, i den
branta drivan huggande sig fram i
kammens längdriktning och ständigt utsatta
för faran att störta ned genom ett enda
felsteg. Dylika passager äro farliga och
ansträngande. Vi finna dem t. ex. i
Lyskamm. Såsom ett ytterligare försvårande
moment kommer, att solstrålningen mot
de snövita eller blå isväggarna är av så
bländande verkan, att ögonen, trots skydd
av snöglasögon, på någon timme bli i
högsta grad enerverade, och denna
strålande vackra isvärld distraherar även.
Ha vi så lavinerna, alpvärldens
fruktade vasaller, de vackraste företeelser,
som kunna ses, men fruktansvärda i sina
verkningar.
Lavinfaran är icke allestädes
närvarande. Man kan företaga bestigningar
på över 4,000 meters höjd, t. ex. av
Breithorn, (Monte Rosa), utan att behöva
»Dödspassagen» på Lyskamm.
sätta sin fot på en lavin eller där fara
för lavinras är så gott som utesluten.
De jämförelsevis små laviner, som
dagligen rasa under sommaren, gå i
allmänhet inga okända eller oväntade banor,
de falla ständigt utefter samma väggar
eller genom samma klyftor. Förarna veta
nästan alltid, var lavinbanorna äro
belägna, och de söka sannerligen ej upp
dem. Men det är ej ovanligt, att man på
vägen upp till vissa toppar, såsom
Jung-frau, Lyskamm och Finsteraarhorn, eller
under passagen genom vissa högt liggande
pass, såsom Rottalsattel söder om Jung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
