Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heller. Därför erbjöd jag henne att
taga mitt namn, jag höll ju ändå av
henne som en dotter. Hon skulle
sålunda låta kalla sig Nadesjda
Anto-novna Vojevodskaja. Nadja tackade
mig varmt, men under ett flöde av
tårar. Det var tydligt att allt ej var
som det skulle vara, men ingenting stod
att göra åt saken.
Då kom genom ett juridiskt ombud
från hennes faster Qtt brev, vari denna
— som naturligtvis ej visste om vår
uppgörelse — bestämt förbjöd Nadja
att under några omständigheter
under-stå sig att välja faderns tillnamn till
sitt; något sådant skulle aldrig få ske.
"Min broders namn får icke vanäras
efter hans död" slöt brevet.
Det var denna orimliga hjärtlöshet,
som öppnade dammen för Nadjas
väsen. Hon, den förolämpade och av
livet misshandlade, den så länge tyst
lidande, reste sig nu med ens, stolt,
spänstig som en fjäder. "Å, då har
jag således rätt att ta min faders
namn!" utropade hon. Hon hade
ögonblickligen förstått att då fastern
sökte skrämma henne därifrån, så
betydde det att hon ändå ägde den rätt
man ville ta ifrån henne. Och nu
tackade hon mig ännu en gång för att jag
velat ge henne mitt namn, men bad
mig ej misstycka om hon toge sin fars.
Till sin faster skrev hon sedan ett
brev, enkelt och värdigt, utan bittra
förebråelser, men där ändå varje rad
var en dom över mottagarinnan. Under
brevet skrev hon med stora fasta
bokstäver: "Eder brorsdotter, Nadesjda
Antonovna Kusnetskaja."
Anton Kusnetskis syster skummade
av raseri, men kunde ingenting uträtta.
För en gångs skull var verkligen lagen
på den fattiga Nadjas sida. Hon fick
taga och behålla namnet Kusnetski,
fick bliva och förbliva även till namnet
Anton Kusnetskis dotter.
Ni kan inte tro — eller, rättare
sagt, ni ser själv hur detta skapat om
henne, hur hon har blivit glad, hurtig
och frimodig. Och ändå är allt vad
hon fått bara ett namn. Av vad
hennes far sparat åt henne får hon aldrig
se en kopek. Men vad hon vunnit har
varit henne nog för att lära sig förstå
sitt människovärde; vilken hennes lott
än blir i livet,’’ slöt Jelisaveta Petrovna
sin berättelse, "så skall hon veta och
våga att handla på det sätt som hennes
hjärta bjuder."
När Nadesjda Antonovna strax
därefter kom ut till oss igen, glad, frisk,
rodnande och vacker som våren själv,
då såg jag också att hon alltigenom var
en annan än för två år sedan. Det var
något som tvang mig att stiga upp och
fatta om hennes ena hand med mina
båda samt trycka en kyss på den. Hon
förstod mig utan ord och i hennes ögon
såg jag för andra gången tårar, men
nu talade de icke om förtvivlan–––––
Det såg ut som om mitt andra möte
med Nadesjda Antonovna också skulle
bli det sista. År gingo utan att vi möttes
ånyo. Mina vägar ledde åt andra
länder. När jag omsider kom tillbaka till
Ryssland var Jelisaveta Petrovna död;
hennes sista brev förvarade jag bland
andra minnen därhemma. Det hade
ingenting stått om Nadja däri; själv
hade jag för andra gången nästan glömt
henne. Jag hade ju egentligen aldrig
lärt känna henne, blott några konturer
av hennes levnadsöde. Men slumpen
leder oss sina egna stigar. Och
stundom när vi i natten tro oss möta ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
