Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Duvorna. En vardagshistoria. Av Otto Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUPVORNA.
EN HVARDAGSHISTORIA
AF OTTO LUNDH,
edan Anshelm gick genom den
höstgula parken i den
frost-klara oktoberförmiddagen,
fick han plötsligt klart för sig, hvad
hans nya roman skulle heta, och huru
intrigen skulle utveckla sig.
Medvetandet härom och en känsla af, att denna
bok skulle lyckas för honom och göra
honom berömd steg värmande och
berusande till tinningarna likt tit glas
champagne, ehuru hans mage
sanningen att säga blott omslöt en dekokt
på hafregryn och en smula kaffe, som
hans hustru nyss gifvit honom. Men
som champagne kändes det att vara af
med alla de långa, gråa dagarnas
råd-villhet och osäkerhet, och som om
han verkligen druckit musserande vin
kände Anshelm ett pockande behof af
att begå något alldeles extra.
Under tiden hade han kommit ut
ur parken och gick fram mot ett
salutorg. Till höger och vänster ropades
han an af frysande gummor i gråa
schalar, som lindats från den breda
midjan ända upp öfver det glesa håret.
Under de primitiva ståndens
segeldukstak lågo utbredda i långa rader
knotter-skinniga höns och gullgula plockade
kycklingar och brunfjädrade rapphöns.
Den romantiske Anshelm var med ens
försvunnen och ersatt med den
praktiske och nyfikne herr Thorén. I
dennes gestalt stod Anshelm nu och vände
på de nyplockade fjäderfäna och
kritiserade priset. "Nä, lilla herrn, dä’ ä’
inte dyrt med en krona för den
kycklingen, herrn ska väl ha två," pratade
gumman bak ståndet emot honom.
Anshelm våndades, ty han var både
snål och fattig men dessutom, hvad
värre var, en stor matentusiast.
Bakom gummans rygg dök upp en
ung, vacker dam, med en oplockad
dufva i hvardera handen. "Ska lilla
frun ha dem, femti öre stycket," sade
gumman. Jaså, då kunde han få två
dufvor, en åt sig själf och en åt Beata
för hvad en kyckling kostade.
Ans-helms tänder löpo i vatten vid minnet
af en stekt dufva och ett glas burgun- ’
der som han fått till supé vid något
tillfälle. Han satt redan på huk
bredvid låren med dufvorna i, ruggade
omildt upp de liflösa kräken och
klämde dem öfver bröstet för att känna,
hur tjocka de voro. Den där jäkla
frun, hon hade visst redan knipit de
bästa!
Sedan Anshelm klämt på hela
högen och därpå gått öfver dem
baklänges igen samt utvalt två välgödda
fåglar, en blågrå och en snöhvit,
be-gaf han sig med sin värdefulla
ljusröda påse under ena armen upp mot
stadsbiblioteket. Under den andra
armen bar han "Die Kultur der
mittel-alterlichen Renaissance" i två stora
folioband, hvilka han tänkte utbyta mot
Troels-Lunds "Dagligt Liv i Norden".
Härmed skulle Beatas själ odlas,
Anshelm själf läste aldrig. Han hade redan
läst allt.
"Middagsbladet!" gnällde en
parf-vel, som korsade vägen. Det hade
Anshelm icke läst, och han var nyfiken
att se, om det brakat löst på’Balkan
igen. Som vi redan anmärkt var herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
