Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon stannade midt i sitt sysslande med
teskedarna, ty Fritz hade börjat skratta.
Han skrattade så att man kunde höra
ända in i matsalen, att han hoppade,
där han stod. Men det var någonting
i skrattet, som Alfhild tyckte lät
hysteriskt.
"Söta Fritz, du blir väl aldrig
galen? Hvad i alla tider är det, du
skrattar åt?" Hon gick med skedarna
i handen fram till salongsdörren och
tornade nästan ihop med fru Martha,
som kom ut. Fru Martha såg sårad ut.
"Kära Alfhild, det är naturligtvis
åt mig. Men det är mitt eget fel. I
somliga hus skall man inte säga hvad
som helst."
"Men det är väl inte så farligt,"
salie Alfhild tröstande. "Fritz är bara
barnslig." Hon klappade henne på
axeln. Tänk, om Martha nu inte ville
ha kaffe, bara för det här?
Hon sköt henne med mildt våld ned
på en stol vid matbordet. Under tiden
slutade Fritz gradvis upp med att
skratta. Och medan han lugnade sig,
undrade han, om det egentligen var så
svårt att bli litet tokig. För därinne
låg tant Elise sjuk, och här satt mamma
och påstod, att en yllekofta var
uttrycket för en demon. Och själf visste
han inte, på heder och samvete, om det
var så, och om det ena var en följd af
det andra.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
