Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det stora sillfisket i Bohuslän. Vårt lands främsta fiske och dess utveckling från forntiden intill våra dagar. Av E. Olán. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1660 återkom sillen samt gick till i
växlande mängd, till dess åren 1786—
99 ett maximum inträffade, varvid
sillen såldes för några öre tunnan, samt
fångades i sådana massor att man ej
fann användning för densamma.
Tran-kokerierna blomstrade dock upp vid
denna tid, samt togo lejonparten av
fångsten, vilket ej var så litet, då tjugo
tunnor sill åtgä till framställandet av
en tunna trän.
Sillfisket i Marstrand bedrevs
fordom av alla nationer, dock mest
skot-tär, men efter 1666 fingo svenskarna
Övertaget. Man fångade i början med
garn, och först i slutet av 1770-talet
kommö landvadarna j bruk, sedan
regeringen ut fäst premier för deras
införände. Vadarna voro vanligen av 100
famnars längd, samt 12 famnars djup,
och utlades så att de omslöto stimmen,
vilka skrämdes in till land, där vaden
sammansnörptes och fångsten
upphämtades. Vid vissa, tillfällen förenade sig
flera vadlag, samt avspärrade med sina
vadar hela vikar, där sillen dragit in,
och ofta kunde då fångas 1,200 tunnor
i ett kast.
De av konung Fredrik II år 1581
utfärdade privilegierna, lade nästan
hela Bohusläns sillfiske i Marstrands
händer^ och det var då ej
förvånansvärt att örnarna skulle samla sig där
åtelen var. Så t. ex. förbjödos alla
utländska män att driva handel utefter
kusten, eller att norr om Marstrand
fiska, uppköpa eller salta sill, och
ålades de i stället att endast handla i
Marstrand och där inköpa samt salta
sin sill, vid vite av konfiskering utav
skepp och gods. Även under senare
sillfiskeperioder ställde sig regeringen
välvillig mot denna näringsgren, och
uppmuntrade den genom privilegier.
Så vitt man kan finna av de tre eller
fyra perioder av slösande välmåga samt
yttersta fattigdom, som Bohuslän
genomgått, tack vare sillens nyckfullhet,
så synes ej dessa plötsliga
rikedomsflöden vara vidare välsignelsebringande.
Dessutom visar erfarenheten, att länets
jordbruk blivit lidande på dylika
fiska-fängen, emedan arbetskrafterna av
vinningslystnaden dragas mot det givande
sillfisket samt försumma landskapets
andra modernäring, vilken sjunker ned
till- en bihantering. När därpå sillfisket
plötsligt upphör, står fiskebefolkningen
där med sina tämligen värdelösa
redskap, under det att åkrarna fått växa
igen.
Senare tiders jämnare silltillgång i
Bohuslän har även förlänät fisket en
lugnare karaktär, och man fikar ej
längre efter "stora kap" utan söker
genom metodiskt fiske, efter moderna
principer att förvärva en stadig
utkomst. Dessutom har den jämnare
tillgången medfört en höjning av priserna,
så att fiskets genomsnittsvärde stegrats
och efter fiskeriutställningen i
Marstrand 1904 emotser fiskebefolkningen
framtiden med lugn.
Fiskemetoden med landvadar
fortfor till inemot sekelskiftet, då sillen
alltmer slutade att gå in till land. Man
trodde en tid, att den nästan blivit
ut-fiskad, men det hela berodde på att
sillstimmen under sina vandringar
genom havet under jakt efter föda,
alltmera drog till havs utanför den
kuststräcka, där de förut sökt land. Sillen
fanns nog kvar som förr, men man
saknade redskap att infånga den, då ju
fisket hittills alltid haft det fasta landet
såsom operationsbas — något som nu
var omöjligt.
En fiskare vid namn Andreas
Sörensson Utbult från Öckerö i
Göteborgs skärgård införde då en helt ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
