Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det att ge sig ut i skogen och ta
död på en björn först med en gammal
stenmojäng. Tänk, om hon hade lefvat
på den tiden?"
"Ä, drag åt skogen," sade Agnes
kort.
Axel hade hört på med ott visst
intresse. Mungiporna hade långsamt åkt
mot öronen.
"Det var lifvadt."
Fransson såg ut att bli en smula
bredare.
"Det är inget lifvadt. Det har jag
läst om," sade han litet öfverlägset.
"Ja, försök att lura bönder."
Agnes höjde på öfverläppen.
"Och de, som fick sitta och tråckla
ihop björnskinnet med en skinnrem
för att få sig en kjol, de va inte
proppade med sockerbrön. Det var till att
gno sönder några hvetekorn mellan
ett par stenar —"
"Nu vill jag inte höra mera," sade
Agnes bestämdt.
"Har aldrig tänkt säga mera. För
hon har inget intresse för att bli bildad,
det vet jag."
"Bildad? Akta sig för det. För
resten skall jag tala om för Fransson,
att det är både professorer och allting,
som har sagt, att vi ha det svårt. De
håller möten om den saken. Är det
inte sanning, det, Axel?"
"Jo, det är det visst, det," sade
Axel med känsla.
"Skulle de inte behöfva, ifall Axel
tog och rörde litet på bakhasorna själf.
Men si nu för tiden så går det inte an
att baka en surlimpa utan att det hålls
ett möte först. Och medan di pratar,
så blir det ingen limpa åf."
Agnes tittade på Fransson från
sidan. Det låg förakt i blicken.
"Så där säger hvarenda en, som
har kommit sig upp."
"Di gör så. Men sir hon,
hemligheten är, att medan de andra
slamrar på sina möten, så sitter di där
hemma och kommer sej opp."
Axel såg, trots temperamentet,
också en hårsmån retad ut.
"En skall inte resonera med
Fransson. Den, som sitter med
sparbanksbok, kan aldrig begripa, hur vi
obemedlade har’et."
Fransson började också se litet
röd-lättare ut.
"Nej, må tro det, den, som fick
börja med att gå i herrgården för
tjugu-fyra skilling i veckan och skulle hålla
sig maten på det, den har förstås aldrig
känt sig så värst obemedlad." Han
tviade en smula eftertryckligt i
gris-ämbaret. "Men si på den tiden köpte
man inte så sjudundrande mycket med
vykort."
Det uppstod en’ paus. Agnes
utfyllde den med att peta spisringarna i
ordning med en dessertgaffel, och
Axel bidrog med en liten rapning.
Fransson stod och såg bister ut, ty
samtalsämnet var hans älsklingsämne.
"För resten skulle haken ha stått
och gnällt om, att man var obemedlad,"
sade han tvärt. "Det är en finhet, som
vi på min tid inte hade kommit på.
Den ha di lagt sig till med, sedan di
ha fått det bättre."
Agnes stod och betraktade den lilla
lågan, som hon med en viss
skicklighet hade väckt till lif i spiselhålet.
"I alla fall så blir det en fin fru
från Stockholm, som skall uppträda i
skolsalen om lördag kväll," sade hon
litet triumferande. "Och hon tycker,
att vi jungfrur ska bilda fackförening."
"Det är väl, för att hon inte har
någon egen piga, det?"
"Och det skall det bli diskussion
om." Agnes sade ordet med en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
