Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
backen låg drypande våt. Det såg ut,
som om någon hade kammat den med
en våt kam. Gräset låg alldeles platt,
och så långt man kunde se var himlen
fortfarande svartblå. Hon suckade litet
och vände om igen ögonen mot
alpacka-biten.
Nu hade man haft empire, och vid
horisonten stod alldeles tydligt rococon.
Det måste hvar normalt fungerande
hjärna inse. Först hade kjolen varit
för vid nedtill, och för närvarande var
den för smal nedtill, det måste
medges, eftersom det var stört omöjligt att
gå i den. Att den nästa gång skulle
bli lagom vid nedtill var otänkbart, och
fler än dessa tre format nedtill kunde
ju inte egentligen tänkas. Alltså var det
att börja upptill: för trång, lagom eller
för vid. För trång måste — tyvärr —
af sig själft bortfalla, lagom måste
naturligtvis bortfalla. Återstod för vid.
Alltså rococon. Nå efter den då?"
Hon rynkade ögonbrynen och
spände ögonen i den grönmålade
vattentunnan där nere. Allt det, som hade
varit, var ju hvarken nytt eller
originellt, bara gamla saker, om man såg
efter. Töcken hade redan de judiska
öfversteprästerna, kastrullhatten
återfanns på den bevingade tjuren i Ninive,
och fjolårets hätta förekom på
mumiekistorna. Jämförda med det blefvo
empire och rococo en smula färska, och
det var allt bra tidigt att ta dem ur
ugnen. Men hvarför skulle man inte
kunna hitta på någonting spritt nytt?
Hon stirrade på vattentunnan med
något nästan förtvifladt i ögonen.
Fritz var däremot inne i biblioteket.
Han stod och hängde mot en af
bokhyllorna vid fönstret. Han hade stått
på precis samma ställe öfver en
half-timme och spänt ögonen i masurbjörk-
bordet. Mellan ögonbrynen hade han
en djup rynka, och hyn var färglösare
än den brukade vara. Det såg ut, som
om Elise inte hade varit den enda af
husets invånare, som mått illa.
Regnet slog mot det lilla fönstret
bredvid honom som trumpinnar, och
då och då skvätte det till på
fönsterposten, så att det kom små fina stänk
långt fram på golf vet. Det var
half-mörkt i rummet, och det var något
kusligt öfver hela interiören. Och just
nu passade det honom. Då och då for
en vindstöt mot ingångsdörren där ute
i korridoren, och fast han inte kände
den, utan bara hörde den, tyckte han
i alla fall, att det svalkade. Där ute
knakade de gamla murkna
trädkronorna, och på den gamla ladan hade en
bit af takrännan lossnat och slog
stundtals af och an.
Hela dagen hade han hållit på med
en otäck addition och subtraktion. Han
hade försökt sysselsätta sig med allt
möjligt, men han kom förr eller senare
tillbaka till samma sak. Om man lade
det ena till det andra, kom man till en
summa, som var ohygglig. Man kom
dit, om man ville eller inte. Och från
den summan var det bara två saker,
som’ man kunde draga ifrån. Den ena
var, att hela historien var så omöjligt
fånig, och den andra var, att man inte
hade rätt att gå och tro folk om hvad
som helst, bara för att de inte hade
några pengar.
Han drog plötsligt Qtt djupt
andetag och sträckte litet på sig, men så
sjönk han om igen ihop mot bokhyllan.
Det var helt enkelt ingen möjlighet att
komma ifrån det. Tant Elise var den
enda, som hade smakat saften, och det
var tant Elise, som var sjuk. Och att
det skulle visa sig i dag, det hade Frans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
